Kladdkaka, hajar och klarinetter

Helgen flödar, flyter, forsar förbi och jag flyter med. På lördan åker vi ut till Barkaby, Annelie och jag, strosar runt mellan trähus och storreaskyltar i Outletbyn innan vi ger oss på att betygsätta det lokala IKEA:t och på något vis lyckas vi beta av både IKEA:s varmkorv, pizzaslices och kladdkaka innan vi anser oss ha ett säkerställt empirisk underlag.

På kvällen hamnar vi på Balkanklubben Zeybek på Södra Teaterns kägelbana där ett klarinettspelande gubband från Istanbul just är i färd med sitt tredje extranummer och plötsligt flashar en bris förbi av mig själv som klarinettspelande 12-åring med bluesdrömmar om röksvettiga klubbar i New Orleans och svartskimrande ebenholts.
Tillbaka i Stockholm har bandet spelat klart, lamporna tänds och avslöjar den mångbrokiga publiken som nu förflyttar sig till dansgolvet i ett annat rum. Här existerar inget förspel, ingen står upptryckt mot någon vägg. Så fort diskjockeyn lägger på den första plattan börjar folk att dansa. Och som de dansar… Jugoslaverna studsar runt i zorbaliknande ringdanser, kvinnor gör indiantjut och kepsgubbar sitter på rad, dricker öl och klappar takten. Samtidigt flänger söderkisar i Jarvis-brillor runt i halvpsykedelisk trans, en del är barfota, få bär BH. Ett gäng machokillar med gangstersnaggning och tjocka guldkedjor sjunger med i texten (som inte finns, det som kommer ur högtalarna är bara musik) samtidigt som två medelålders damer dansar armkrok på ett bord i något som liknar ett uppbyggt litet vardagsrum. På golvet ligger två kortklippta flator och hånglar loss och lite längre bort står en muslimbrud i glittrig slöja och pratar i en slimmad mobil samtidigt som hon rör lite diggigt på höfterna, allt till tonerna av östeuropeisk zigenarmusik, vild och snabb och livsbejakande…

På söndan går vi på Aquaria, kollar på hajmating, blå giftgrodor och tropiska åskregn och trängs med dussintals tre- fyraåringar, fast de enda vi stör oss på är papporna... Kan ingen uppfostra alla dessa ohängda pappor! På kvällen sitter vi i Annelies kök och äter snabbnudlar, semlor och eritreanskt the till tonerna av Cuban Golden Hits. Ungkarlsliv när det är som allra bäst…

Månadens knubbigaste bäbis

Vi på Tallkrogsblues.blogspot.com ber att få tacka alla läsare för många trevliga bidrag till tävlingen Månadens knubbigaste bäbis. Juryn var denna gång dock mycket enig om att förstapriset – en årsförbrukning av Sempers fullkornsvälling, utan tillsatt socker – ska gå till bäbis nr 528. Stort grattis! 2:a – 10:e plats vinner varsin trisslott.

Hon gör entré

hon låg på en säng i ett rum och det var ganska tyst omkring och månen flöt in blekgul och alldeles i det som kunde ha varit i ansiktet men hon grät…
hon låg på en säng i ett rum i en stad och det var ganska sent och ganska tyst omkring henne
och månen flöt in genom, blekgul och alldeles ny speglade den sin i det som kunde ha varit vått i ansiktet, ansiktet men hon grät inte…
hon låg på en säng i ett rum i ett hus i en stad och det var ganska sent och ganska tyst och ganska svalt omkring henne och månen flöt in genom fönstret, blekgul och alldeles ny speglade den sin vinterbana i det som kunde ha varit vått i ansiktet, ansiktet hennes, men hon grät inte längre…

Jävla Sverige!

Pust! Jag har verkligen varit social de senaste dagarna, alla människor jag träffat, alla händer jag skakat, alla ansikten, namn, utbildningar, ursprungsorter, människoöden jag tagit del av flyter ihop till en enda röra. Det tar på krafterna att vara social och göra ett gott intryck till höger och vänster, tror inte att socialitet tillhör min sanna natur… I måndags åkte jag ut till Migrationsverket i Märsta för att gå på infoträff med ett gäng andra volontärer. Vi får veta att man måste ha ett väldigt starkt psyke för att klara av att vara en frivillig medmänniska till folk som sitter inlåsta i väntan på att deras utvisningsbeslut ska verkställas (i Sverige låser vi alltså in folk som vi misstänker kommer att gå under jorden annars!) och jag undrar vad jag egentligen har gett mig in på!

På tisdagen börjar jobbet och det är alldeles, alldeles… underbart! Älskar att jobba! De registreringsuppgifter jag egentligen skulle ha haft finns plötsligt inte för ett datorsystem är lagat. De vill ändå ha mig där, i receptionen, nu när det är jäktigt under terminsstarten så jag blir inskolad som receptionist, men under de två dagar jag har jobbat har jag inte sett skymten av någon jäkt, det är alldeles jättelugnt och jag är absolut överflödig och är rädd för att de ska slänga ut mig när som helst.

Har pratat med a-kassan och det är helt förjävligt, jag jobbar bara deltid men får inte stämpla upp till heltid eftersom det är ett bemanningsföretag jag jobbar på. Jag kommer att få ersättning för arbetslösheten mellan Studentconsulting och AcademicWork, men inte mellan de två uppdragen för AcademicWork och när detta uppdrag (som jag går ekonomiskt back på eftersom jag inte får stämpla upp) är slut så kommer jag inte att få någon a-kassa förrän jag skickar in ett skriftligt intyg där både jag och AcademicWork skriver under på att jag inte kommer att ha något mer med dem att göra, att jag har tagit bort mitt cv ur deras databas och att de inte har rätt att hyra ut mig till någon annan.

O c h d e t v i l l j a g j u i n t e g ö r a !

Jag vill ju få fler uppdrag men jag behöver verkligen nån form av ersättning om jag inte får ett nytt jobb direkt när detta är slut. Om jag skriver in mitt cv igen och får ett nytt uppdrag av AcademicWork inom tre månader efter att jag skickade in intyget så blir jag dessutom återbetalningsskyldig på den ersättning jag har hunnit få. Det känns som att det alltid är ett steg framåt och två bakåt för mig. Jag vill ju inte dissa min största chans till ett nytt jobb, men vad ska jag leva av om jag inte får det!

Three weeks in a lonely basement

Benen känns skrämmande geléaktiga där jag står i rulltrappan, på väg upp från pendelperrongen och det är tjockt med folk omkring mig, också de, skrämmande. Fan, kom alla de här människorna med samma tåg, jag tyckte knappt att det var halvfullt… Ibland hinner man tänka mycket i en rulltrappa, ibland tycks den nästan stanna, rulltrappan och tiden. Jag är nervös, lite rädd och mycket kissnödig. Fan, jag kissade ju det sista jag gjorde, eller gjorde jag inte det… minns inte vill inte vara här vill vara nån annanstans vill sitta i min hemliga skogsglänta i Skellefteå och andas talluft och tystnad, väl medveten om att min glänta egentligen inte ens finns kvar, att det står ett ICA Maxi där nu. Tillvänjning my arse, man vänjer sig aldrig vid sån't här, jag blir inte mer van, inte mer tränad, inte mer drillad att säga rätt sak, inte mindre babblig.

D e t ä r l i k a l ä s k i g t v a r j e g å n g.

Jag går över en bro och hamnar direkt på högskoleområdet. Södertörns Högskola. Flemingsbergs Campus är litet. Solen blekskiner och kastar en mångmeterlång vinterskugga efter mig där jag tar sikte mot huvudreceptionen. Det är bara ett treveckorsjobb, det är inte ens halvtid, egentligen är det ingenting… Som vanligt när det gäller bemanningsföretagen så vet jag inte riktigt vad det är jag är på väg till. Har jag redan fått jobbet? Är detta bara en informationsträff? Eller är det en intervju? Finns det flera kandidater? Ska jag vara beredd på att sälja mig själv?

Det är ett källarrum utan dagsljus vi kliver in i och jag tycker att vi har passerat katakomber och ett antal skyddsrumstjocka dörrar på vägen hit.
- Jag hoppas att jag inte skrämmer bort dig nu, säger hon med ett ursäktande leende, att du inte ändrar dig, men det är alltså här du kommer att sitta och registrera studenternas passerkort. Det finns tyvärr ingen annan arbetsplats tillgänglig eftersom det här bara är ett tillfälligt uppdrag…
Rummet påminner mig om förrådet som vår Gaborinspirerade dokumentär kretsade kring på B-kursen i Media. Det känns som ett rum där man lätt kan bli inlåst och bortglömd och förvandlad till ett desperat skellett som upptäcks några decennier senare men jag ler och säger att det inte är så tokigt och jobbet verkar ju spännande. Jag måste höja rösten för att överrösta den stora fläkttrumman på väggen.
- Vi kan ställa in en radio åt dig här så du slipper känna dig så ensam, säger hon och ler igen.
Och jag vänder ansiktet mot januarisolen som nästan tar sig igenom hinnan av avgaser och halvsanerat klotter på tågfönstret och ler tillbaka. Mot henne, mot Söderorterna, mot Årstaviken och mot livet självt. För det känns ändå som en fet revansch att jag redan lyckats fixa mig ett nytt litet kneg, att det inte fanns några andra kandidater, att det var jag som fick jobbet, för det är ändå ett treveckorsjobb och det är i alla fall halvtid och egentligen är det inte så tokigt...

alldeles bakom, strax intill

Det är senapsgul, trångt och alldeles bullrigt, nakna akvarellrumpor tittar ner på mig från väggen mittemot. Vi småskriker till varandra för att överrösta amerikaner och holländare omkring oss där vi sitter vid bordet längst in på Chokladkoppen, Annelie och jag. Det är strax efter jobbet för Annelie, för mig är det… efter… ingenting, men det känns ändå helt ok, det känns bra, känns som att någonting mest troligt är på väg, mest troligt, fast tillfälligt… Vi pratar om livet, allt och ingenting. Lite senare är vi ute i januaridugget igen, blåsvart afton, om en stund ska vi på spansk filmvisning. Stortorget ligger tomt och alldeles fuktblankt och plötsligt känner jag en doft av sommaren
som
var.
Precis här satt vi, på trappan och åt glass ur nybakade strutar, tittade på turister och den vibrerande värmen. Vi bodde bakom Gyllene Freden och lämnade knappt Gamla Stan och ingen visste att vi var där, i Stockholm, vår alldeles egna hemliga semester. Stockholm var inte min stad då, Stockholm var en turiststad, en yt-stad, en Gamla Stan-stad, en besöksstad då.

Då.
Så nära det var då. Så lite jag visste, så lite jag anade, förstod.
Då, jag var ljusår yngre, då.

Nu
är
tillbaka.
Jag drar upp kragen, det är kallt.

Vi sneddar ned mellan husen, dit solen aldrig når, med sikte mot city. Annelie pekar på en dörr och säger det där mycket väl kunde ha varit hennes hemdörr i Mexiko, så där såg dörrarna ut i Guanajuato, att Gamla Stan kan vara en tillflyktsficka dit man kan gömma sig undan ibland och drömma sig tillbaka och det är då, där jag plötsligt känner den, en fuktsval andedräkt strax intill, alldeles bakom, tätt tätt, nära nära, mina nackhår reser sig och jag vänder mig om och ser hur Stockholm ler mot mig, hur hon lägger sig ned och blottar sin hals och och med grumlade ögon viskar hon: jag finns här strax intill, tätt tätt, nära nära, om du bara visste Mon Amour, du är så mycket mera hemma än du tror…

Grattis Internet, nu är jag här!

Nä, jag trodde väl aldrig att jag skulle bli en sån där bloggare, det var helt enkelt inget jag hade tänkt mig, det har alltid känts alltför exhibitionistiskt på något vis. Nu råkar jag ju tillhöra en av dem som hade en massa kompisar som startade bloggar redan under förra hypen, sisådär 1997, fast då kallades det inte blogg, jag tror vi sa internetdagbok eller nåt sånt och trots att de var jätteHTMLfulgulliga på 90-talet så hade jag näsan i vädret, fast tyckte egentligen att det var nåt läskigt med hela konceptet. Men nu har jag nog kapitulerat, eller ja, jo, jag har kapitulerat, vit flagg! Nu är jag här! Och på nåt vis var det inte alla förfrågningar från mina vänner som fick mig att ändra mig utan mer nånting från långt inuti, nära kärnan, nånting från långt innan, för innan 1997 innan ordet innan allt så fanns den ändå där, glöden, klådan under fingertopparna, tankar under huden, oformulerade, skrivarglöden, glöden som till slut har fått mig att inse att jag inte har något val, jag måste starta en blogg, det bara är så… så du gamla, sketna, unga, sköna Internet, grattis, nu är jag här! Reporting live from Tallkrogen söder om Stockholm. Here we go. This is my blog.

…men förvänta er inte att det ska stå nåt intressant här, läs den inte….