Jag har svårt för att uppdatera min blogg, jag märker det. Ibland har jag svårt att se vem jag egentligen skriver för och varför, men för det mesta har jag bara svårt för att hitta tid. Det är mycket jag har svårt för.
Försöker tömma lägenheten på
mig denna söndagseftermiddag. Det är också svårt. Det är som att små bitar av
jag har sipprat ut i varenda tum av lägenheten, som te ur en tepåse. Jag plockar i ett hörn och det växer i ett annat.
Classic Gold Weekend på Ireland Today FM. Van Morrison och resultaten ur Gaelic League. Ljuvliga, fruktansvärda drake till ö.
Ställer tillbaka böcker i fönsterbräden, bestick i besticklådor och cannabislängder på sina gardinstänger. Återställer till hur det var. Minns hur lägenheten låg i mina ögon. Då, när jag för första gången klev över tröskeln. Minns höstregnet, tungt mot rutorna och pärmarna som trillat ned i en hög på golvet. Minns vemodet i varenda cell i kroppen. Kroppen där alla delar tycktes sitta lite löst, inte riktigt fastskruvade.
Hur kommer jag då att minnas den här lägenheten, tiden i Tallkrogen. Som en fristad, en transit-enhet, ett undantagstillstånd, uppehållstillstånd. Men som ett hem? Njae. Jag tror inte det. Var sak har väl sin tid. Är det inte så det heter? Du var bra för mig. Vi var bra för varandra, ett tag. Det kunder ha blivit oss, du och jag. Tallkrogen, Mon Amour. Men Förändring och Nytt står och stampar i hallen, småpratar lite med varandra, kommenterar mitt packande och tittar på sina klockor. Nånstans en bit bort hörs ett tåg dundra förbi, vem vet, kanske är det just till Råcksta som det går.
Kanske är det just dessa bilder, dofter, ljud som kommer att bestå.
