Och imorgon var det visst tänkt att jag skulle hålla nån slags presentation för Mats och Mia från Karlskrona och kanske, kanske även, om jag har mod, take the boss by the balls.
Arma mig.
Snälla sömn, infinn dig i natt. Jag behöver dig!

Radhushem och köttbullar

Ti hi, mitt hem ser numera ut som ett radhuskvarter, möblerna står uppradade kant i kant likt prydliga huslängor. Inte kedjehus eller parhus där garage och häckar avskärmar hus från hus, utan just radhus.
Tätt. Kompakt.
Kant i kant med halldörrens list står stringbordet och bredvid det, garderoberna. Där garderoberna slutar börjar sängen och där sängen slutar börjar Jonas. Där Jonas slutar tar soffan Tellus vid, med diskret stenbord på sin bakgård, och där Tellus slutar bor en liten förrvirrad fåtölj. Tätt upptryckt mot fåtöljen står Bjursta och där Bjursta slutar tar kokvrådörren vid, efter kokvrådörren sträcker Lack ut sig och efter Lack har vi roterat 360 grader och står återigen i dörren till hallen.
Men jästarns vad jag älskar min nya soffa. Blodröd och fyrkantig. Som en julkyss. Och jästarns vad jag har kört lastbil idag. Över Essingar och under jord, ackompanjerad av dieselmotorns dova brummande. Kört lastbil och ätit köttbullar.

Lite kreativitet...

Indisk kvinna goes Warhol

Well I'm back

Och där.
När jag sitter på bussen och ser ännu en svart novemberkväll duggregna, krypköra förbi kommer orden tillbaka till mig. Som vanligt när det gäller orden så märker jag aldrig när de tassar iväg, för det är just det de gör, de smyger undan, tippar bort till nån annanstans, lämnar mig kvar, ordlös, naken. Och jag förstår aldrig riktigt hur det går till, än mindre kan jag sätta fingret på när det riktigt skedde… många gånger har jag satt mig vid datorn, öppnat upp min bloggsida och tänkt att nu. Nu ska jag skriva, nu har jag ju Internet igen, nu har det hänt något jag vill berätta, förmedla, analysera… bara för att upptäcka att det inte går, att de inte finns.

När orden kommer tillbaka däremot är det sällan så… eller jo, ibland kommer de tillbakatassande med svansen mellan benen, står och väntar i hallen som en skamsen hund när jag kommer hem från jobbet, men för det mesta anfaller de gryningsplötsligt, med en kamikaze-pilots skoningslösa målmedvetenhet. Och jag kan inget annat göra än att kapitulera. Plötsligt skriver jag utan att ha något att berätta. Skriver för att skrivandet vill, och det jag tänkte berätta orkar jag inte ens återberätta…