Hämningar...

ja sedan jag kom tillbaks från Indien är det nog just sådana jag har burit på, så jag har känt mig – hämmad. Trots att jag vet det förmodligen aldrig har inträffat att någon okänd människa har råkat snubbla in på min blogg, så är det ändå det jag brukade låtsas, tanke-leka. På min blogg ville jag vara den anonyma tyckaren. Med okänd identitet och vässad penna. Och ni, den handfull människor, som känt till min blogg kan känna er hedrade. Officiellt har jag aldrig haft någon. Fram till Indien. Det som hände när jag startade min reseblogg var att det automatiskt skapades en liten stig mellan den nya och den gamla bloggen och vips

var min identitet röjd.
Och sen dess har jag varit hämmad
från att skriva.

I ett svagt ögonblick fick jag till och med för mig att det var därför jag inte fick komma tillbaka till Canon, för att jag hade råkat nämna en chef eller två, ett ord, ett uns, en nyans. Och jag har tänkt att nu är det färdigskrivet. På den här kanalen. Vill inte starta en helt ny blogg, vill ha min historia. Och jag kommer ändå aldrig att skriva regelbundet, kommer alltid att besvika, är oregelbunden till min natur.

Men så börjar det klia i fingrarna igen för det bor stavelser, ord och rader överallt omkring mig. I lattepappan med lösknuten slips som drar ned byxorna på sin treåring så att han kan kissa mot ett av Odengatans träd mitt i fredagsruschen, så indiskt på nåt vis. I killen som slänger av sig kläderna och dyker ned i pollengult vatten vid strandpromenaden i Alvik på sin lunchrast. I kvinnan i regnet som letar efter Ångermannagatan, lätt desperat. I dunsen av DN på dörrmattan och doften av regnvåt asfalt som letar sig in i min sömn. Och alla dessa ord, strofer, fragment tycks till slut bilda ett mönster. Ett språk. Som är mitt, som vill ut.

Det stämmer att jag har befunnit mig i närheten av Indien hela våren. Det stämmer att det har hänt att jag har vaknat i en vargtimme och sett ekens kala grenar avteckna sig mot en bleknande himmel utanför fönstret och för ett kort ögonblick inte vetat om jag befunnit mig innan eller efter Indien. Som i ett Lostavsnitt där man under de första sekunderna av klippen från livet bortom ön får fundera på om det är framtid eller förflutet. Det enda jag har känt är det vibrerande crescendot, att snart, snart eller alldeles nyss. I april kunde jag vakna i ett ryck, yrstirrig över att jag låg efter med packning och vaccinationer och tänka att jag borde slå till på det hudfärgade värdebältet på väskaffären på Sveavägen. Och i januari kunde jag ibland, när jag låg och flöt strax under den yta som skiljer sömn från vakenhet, känna hur jag redan bar på minnen… av hur kylig den röda sanden känns under fotsulorna när jag bär mina hinkar från vattentanken, sval även i middagshettan och finkornig som mjöl. Och hur det karusellsuger i magen när jag kryssar bak på en vespa genom myllrande bazarer upp mot ett fort som ser ut som ett sandslott i en oändlig sandlåda.

Så finns den

Min blogg nummer två :-) där det, kanske möjligtvis, om internet och allt fungerar ute på stäppen, är meningen att jag ska rapportera live from Mother India. (Än så länge finns där bara ett recyclat inlägg som mest vänder sig till den icke-exklusiva läsarskara som inte känt till den här bloggen :-))

www.rosastaden.blogspot.com

Det spänner i min axel.
Och ända upp i nacken på nåt vis.
Jag tror det är den axeln som det är tyfus i.
Var bara tvungen att dela med mig om det också, nu när jag fått upp flödet.
Trodde tyfus var en utrotad sjukdom, det är mycket man inte vet...

Och cirkeln sluts

De kallades Rajputer. Deras egentliga ursprung är sedan länge höljt i dunkel för rajputernas historia sträcker sig långt tillbaka i tiden. Långt innan de linjer som skiljer saga från sanning ritades ut sägs de ha kommit ridande från de centralasiatiska stäpperna för att slå sig ned i och tämja den ogästvänliga Tharöknen. I Thars oaser byggde de sina ökenfort, sina sagostäder som än i dag står kvar som monument över sin forna prakt, vars namn tycks direkt sprungna ur Tusen och en Natt; Den Rosa Staden. Den Blå och den Vita. Och den Gyllene…
Det sägs att de kan ha varit släkt med perserna, men zoroastristerna, med hunnerna. Det sägs att de blandade upp sig med greker och makedonier ur spillrorna av Alexander den stores armé som år 327 f Kr hade nått ända till Indien.
Det man vet säkert är att Rajput är hindi för "son till en raja", son till en konung. Rajputerna gjorde sig kända som krigarkungar, en sorts Nordindiens riddare och tillsammans delade upp sin öken i en uppsjö små maharadjat, furstendömen som vart och ett styrdes och försvarades av sin klan från sitt fort. Så småningom började man utifrån att kalla hela regionen för Rajputernas rike, ett konungarnas land, ett Rajasthan. På något vis var det som att alla erövrare, alla imperialister, kolonisatörer genom historien lämnade det sägenomspunna Rajasthan ifred. Delhisultanat, muslimska stormoguler och det brittiska kolonialimperiet, ingen vågade sig på Rajputerna. Istället slöt man förbund med Rajputerna, de behöll sin autonomi i gengäld mot att en del av den skatt de drev in tillföll den engelska kronan. Alltmedan många andra delar av britternas kronkoloni anglofierades och försökte göras så o-indiskt som möjligt förblev Rajputernas Tharöken synnerligen orörd. När Indien till slut vann sin självständighet, sommaren 1948, styrdes Rajasthan fortfarande på samma vis som det alltid hade gjort, i form av en rad små feodalfurstendömen av medeltida modell.

Jag vet att det lilla jag har skrivit förut på bloggen har varit knapphändigt och kryptiskt men på något vis var det som att jag kände att om jag klädde drömmen och planerna i ord så skulle de rasa ihop som ett luftslott. För ibland kan det betyda otur att prata om saker, ibland är det då som risken är störst att det stannar bara vid prat. Och jag har verkligen förföljts av en övertygelse att det aldrig skulle bli av. Att jag aldrig skulle kunna få ledigt och säga upp sig är det inte värt. Men att slänga ut en fråga kunde det ju va värt. Och så kunde jag ju känna efter sedan om jag verkligen vågade.
(jag vågar fortfarande inte känna efter om jag verkligen vågar, jag har vågat allt annat, utom att känna efter…)
När vi fixade in den nya tjejen på vår avdelning skrev jag att jag hade en plan (för er som sett Jönssonliganfilmera) – när hjärnblödningskillen kom tillbaka skulle jag gå på min ledighet och hon skulle arbeta istället för mig. Jag skrev att tärningen var kastad (för er som kan latin) samma dag som jag tog steget och bad 6 veckors ledighet det längsta jag kunde få.

När folk har frågat vart jag helst skulle vilja resa och var jag helst skulle vilja volontärarbeta så har svaret alltid spontant blivit att "ja, jo, det är ju fortfarande Indien som spökar, det har alltid varit Indien". Indien har hemsökt mig, vandrat likt en rasslande vålnad genom alla mina inre rum och korridorer. Min resa blir lika mycket en inre resa som en resa mellan kontinenter, lika mycket ett exorcistprojekt som ett volontärprojekt. Den osaliga anden ska drivas ut en gång för alla. Och till det krävs det tunga artilleriet. Delstathen Rajasthan har jag valt med omsorg. Om Goa kan beskrivas som Indien light, Indien Lätt och Lagom, så är Rajasthan extrasaltat Bregott, en pizza med extra allt.
Till slut föll lotten på Volontärresor som arrangör, och som projekt – det jag tror, och alltid har trott på allra mest, självhjälp ut ur fattigdom genom kvinnorna. Jag vet inte exakt vad jag kommer att göra, mer än att jag ska delta i den verksamhet som syftar till att genom utbildning och information öka kvinnornas möjlighet till förvärvsarbete, samt föra samtal kring själva epiteten kvinna och man – att en kvinna kan lämna ifrån sig sina barn, ta mikrolån eller yrkesarbeta och ändå vara kvinnlig, att en man kan vara beroende av sin frus inkomst och ändå kalla sig man.

Kanske är det sant som det sägs, att vi alla härstammar från Indien. För att vi alla talar samma språk (utom finnarna dårå). Att Indien är allas vårt sköte. Kanske är det därför jag blev så hänförd under mitt förra besök i landet (trots att det bara var Lätt och Lagom), längtade tillbaka långt innan jag kom dit. Kanske är det därför Indien har en sån förmåga att beröra, vidröra, förföra. Kanske snuddar vi i Indien vid något vi omöjligt kan minnas, lika omöjligt kan glömma. Och det enda vi kan hoppas på är att vidröras tillbaka, om så bara i form av en stulen smekning, knappt skönjbar…

Det känns overkligt likt inget tidigare gjort. Overkligt och kanske en smula sant… jag vågar inte känna efter. Trots att det bara rör sig om sex veckor (hey, jag siktade ju på 6 månader...) så känns det helt makalöst, men jag flyger den andra februari. Om en månad är jag där. Bland kameler, sminkade elefanter och heliga kor.

När jag är 93 och sitter på hemmet och ser tillbaka på det gytter, virrvarr, myller av stunder som kallas livet så finns det två sånger jag vill kunna sjunga, nynna, skråla och verkligen känna. Den ena är Alanis Morissettes Thank You India - thank you providence, thank you disillusionment, thank you nothingness, thank you clarity, thank you thank you silence
För vad är roligare att höra för det stackars nyinskolade vårdbiträdet?
”Byter du på tant Sara så tar jag tant Therese. Jo, en sak till, hon kan va fett jobbig ibland, sitter mest och gnäller över nån jäkla dröm hon en gång hade … om att hjälpa kastlösa kvinnor i nån jäkla öken nånstans, men det är bara att stänga av.”
Eller:
”Byter du på tant Sara så tar jag tant Therese. Jo, en sak till, hon kan va fett jobbig ibland, sitter mest och sjunger på nån gammal B-låt från förra millenniet och när hon inte kör samma Indienanekdoter på repeat så tror hon att ÄR i Indien, men det är bara att spela med.”

Den andra låten?
Ja, Frank Sinatra offcourse. I did it my way…
På jobbet har de fått något att prata om.

Namaste

Well, här firade jag min jul... :-)

Jag bor i den lilla stugan.

Legdeåviken! Som balsam...

... för en stressad stockholmssjäl.

Rusningstrafik i Legdeåviken...