Min blogg nummer två :-) där det, kanske möjligtvis, om internet och allt fungerar ute på stäppen, är meningen att jag ska rapportera live from Mother India. (Än så länge finns där bara ett recyclat inlägg som mest vänder sig till den icke-exklusiva läsarskara som inte känt till den här bloggen :-))
www.rosastaden.blogspot.com
Wednesday, January 30, 2008
Tuesday, January 8, 2008
Och cirkeln sluts
De kallades Rajputer. Deras egentliga ursprung är sedan länge höljt i dunkel för rajputernas historia sträcker sig långt tillbaka i tiden. Långt innan de linjer som skiljer saga från sanning ritades ut sägs de ha kommit ridande från de centralasiatiska stäpperna för att slå sig ned i och tämja den ogästvänliga Tharöknen. I Thars oaser byggde de sina ökenfort, sina sagostäder som än i dag står kvar som monument över sin forna prakt, vars namn tycks direkt sprungna ur Tusen och en Natt; Den Rosa Staden. Den Blå och den Vita. Och den Gyllene…
Det sägs att de kan ha varit släkt med perserna, men zoroastristerna, med hunnerna. Det sägs att de blandade upp sig med greker och makedonier ur spillrorna av Alexander den stores armé som år 327 f Kr hade nått ända till Indien.
Det man vet säkert är att Rajput är hindi för "son till en raja", son till en konung. Rajputerna gjorde sig kända som krigarkungar, en sorts Nordindiens riddare och tillsammans delade upp sin öken i en uppsjö små maharadjat, furstendömen som vart och ett styrdes och försvarades av sin klan från sitt fort. Så småningom började man utifrån att kalla hela regionen för Rajputernas rike, ett konungarnas land, ett Rajasthan. På något vis var det som att alla erövrare, alla imperialister, kolonisatörer genom historien lämnade det sägenomspunna Rajasthan ifred. Delhisultanat, muslimska stormoguler och det brittiska kolonialimperiet, ingen vågade sig på Rajputerna. Istället slöt man förbund med Rajputerna, de behöll sin autonomi i gengäld mot att en del av den skatt de drev in tillföll den engelska kronan. Alltmedan många andra delar av britternas kronkoloni anglofierades och försökte göras så o-indiskt som möjligt förblev Rajputernas Tharöken synnerligen orörd. När Indien till slut vann sin självständighet, sommaren 1948, styrdes Rajasthan fortfarande på samma vis som det alltid hade gjort, i form av en rad små feodalfurstendömen av medeltida modell.
Jag vet att det lilla jag har skrivit förut på bloggen har varit knapphändigt och kryptiskt men på något vis var det som att jag kände att om jag klädde drömmen och planerna i ord så skulle de rasa ihop som ett luftslott. För ibland kan det betyda otur att prata om saker, ibland är det då som risken är störst att det stannar bara vid prat. Och jag har verkligen förföljts av en övertygelse att det aldrig skulle bli av. Att jag aldrig skulle kunna få ledigt och säga upp sig är det inte värt. Men att slänga ut en fråga kunde det ju va värt. Och så kunde jag ju känna efter sedan om jag verkligen vågade.
(jag vågar fortfarande inte känna efter om jag verkligen vågar, jag har vågat allt annat, utom att känna efter…)
När vi fixade in den nya tjejen på vår avdelning skrev jag att jag hade en plan (för er som sett Jönssonliganfilmera) – när hjärnblödningskillen kom tillbaka skulle jag gå på min ledighet och hon skulle arbeta istället för mig. Jag skrev att tärningen var kastad (för er som kan latin) samma dag som jag tog steget och bad 6 veckors ledighet det längsta jag kunde få.
När folk har frågat vart jag helst skulle vilja resa och var jag helst skulle vilja volontärarbeta så har svaret alltid spontant blivit att "ja, jo, det är ju fortfarande Indien som spökar, det har alltid varit Indien". Indien har hemsökt mig, vandrat likt en rasslande vålnad genom alla mina inre rum och korridorer. Min resa blir lika mycket en inre resa som en resa mellan kontinenter, lika mycket ett exorcistprojekt som ett volontärprojekt. Den osaliga anden ska drivas ut en gång för alla. Och till det krävs det tunga artilleriet. Delstathen Rajasthan har jag valt med omsorg. Om Goa kan beskrivas som Indien light, Indien Lätt och Lagom, så är Rajasthan extrasaltat Bregott, en pizza med extra allt.
Till slut föll lotten på Volontärresor som arrangör, och som projekt – det jag tror, och alltid har trott på allra mest, självhjälp ut ur fattigdom genom kvinnorna. Jag vet inte exakt vad jag kommer att göra, mer än att jag ska delta i den verksamhet som syftar till att genom utbildning och information öka kvinnornas möjlighet till förvärvsarbete, samt föra samtal kring själva epiteten kvinna och man – att en kvinna kan lämna ifrån sig sina barn, ta mikrolån eller yrkesarbeta och ändå vara kvinnlig, att en man kan vara beroende av sin frus inkomst och ändå kalla sig man.
Kanske är det sant som det sägs, att vi alla härstammar från Indien. För att vi alla talar samma språk (utom finnarna dårå). Att Indien är allas vårt sköte. Kanske är det därför jag blev så hänförd under mitt förra besök i landet (trots att det bara var Lätt och Lagom), längtade tillbaka långt innan jag kom dit. Kanske är det därför Indien har en sån förmåga att beröra, vidröra, förföra. Kanske snuddar vi i Indien vid något vi omöjligt kan minnas, lika omöjligt kan glömma. Och det enda vi kan hoppas på är att vidröras tillbaka, om så bara i form av en stulen smekning, knappt skönjbar…
Det känns overkligt likt inget tidigare gjort. Overkligt och kanske en smula sant… jag vågar inte känna efter. Trots att det bara rör sig om sex veckor (hey, jag siktade ju på 6 månader...) så känns det helt makalöst, men jag flyger den andra februari. Om en månad är jag där. Bland kameler, sminkade elefanter och heliga kor.
När jag är 93 och sitter på hemmet och ser tillbaka på det gytter, virrvarr, myller av stunder som kallas livet så finns det två sånger jag vill kunna sjunga, nynna, skråla och verkligen känna. Den ena är Alanis Morissettes Thank You India - thank you providence, thank you disillusionment, thank you nothingness, thank you clarity, thank you thank you silence
För vad är roligare att höra för det stackars nyinskolade vårdbiträdet?
”Byter du på tant Sara så tar jag tant Therese. Jo, en sak till, hon kan va fett jobbig ibland, sitter mest och gnäller över nån jäkla dröm hon en gång hade … om att hjälpa kastlösa kvinnor i nån jäkla öken nånstans, men det är bara att stänga av.”
Eller:
”Byter du på tant Sara så tar jag tant Therese. Jo, en sak till, hon kan va fett jobbig ibland, sitter mest och sjunger på nån gammal B-låt från förra millenniet och när hon inte kör samma Indienanekdoter på repeat så tror hon att ÄR i Indien, men det är bara att spela med.”
Den andra låten?
Ja, Frank Sinatra offcourse. I did it my way…
På jobbet har de fått något att prata om.
Namaste
Det sägs att de kan ha varit släkt med perserna, men zoroastristerna, med hunnerna. Det sägs att de blandade upp sig med greker och makedonier ur spillrorna av Alexander den stores armé som år 327 f Kr hade nått ända till Indien.
Det man vet säkert är att Rajput är hindi för "son till en raja", son till en konung. Rajputerna gjorde sig kända som krigarkungar, en sorts Nordindiens riddare och tillsammans delade upp sin öken i en uppsjö små maharadjat, furstendömen som vart och ett styrdes och försvarades av sin klan från sitt fort. Så småningom började man utifrån att kalla hela regionen för Rajputernas rike, ett konungarnas land, ett Rajasthan. På något vis var det som att alla erövrare, alla imperialister, kolonisatörer genom historien lämnade det sägenomspunna Rajasthan ifred. Delhisultanat, muslimska stormoguler och det brittiska kolonialimperiet, ingen vågade sig på Rajputerna. Istället slöt man förbund med Rajputerna, de behöll sin autonomi i gengäld mot att en del av den skatt de drev in tillföll den engelska kronan. Alltmedan många andra delar av britternas kronkoloni anglofierades och försökte göras så o-indiskt som möjligt förblev Rajputernas Tharöken synnerligen orörd. När Indien till slut vann sin självständighet, sommaren 1948, styrdes Rajasthan fortfarande på samma vis som det alltid hade gjort, i form av en rad små feodalfurstendömen av medeltida modell.
Jag vet att det lilla jag har skrivit förut på bloggen har varit knapphändigt och kryptiskt men på något vis var det som att jag kände att om jag klädde drömmen och planerna i ord så skulle de rasa ihop som ett luftslott. För ibland kan det betyda otur att prata om saker, ibland är det då som risken är störst att det stannar bara vid prat. Och jag har verkligen förföljts av en övertygelse att det aldrig skulle bli av. Att jag aldrig skulle kunna få ledigt och säga upp sig är det inte värt. Men att slänga ut en fråga kunde det ju va värt. Och så kunde jag ju känna efter sedan om jag verkligen vågade.
(jag vågar fortfarande inte känna efter om jag verkligen vågar, jag har vågat allt annat, utom att känna efter…)
När vi fixade in den nya tjejen på vår avdelning skrev jag att jag hade en plan (för er som sett Jönssonliganfilmera) – när hjärnblödningskillen kom tillbaka skulle jag gå på min ledighet och hon skulle arbeta istället för mig. Jag skrev att tärningen var kastad (för er som kan latin) samma dag som jag tog steget och bad 6 veckors ledighet det längsta jag kunde få.
När folk har frågat vart jag helst skulle vilja resa och var jag helst skulle vilja volontärarbeta så har svaret alltid spontant blivit att "ja, jo, det är ju fortfarande Indien som spökar, det har alltid varit Indien". Indien har hemsökt mig, vandrat likt en rasslande vålnad genom alla mina inre rum och korridorer. Min resa blir lika mycket en inre resa som en resa mellan kontinenter, lika mycket ett exorcistprojekt som ett volontärprojekt. Den osaliga anden ska drivas ut en gång för alla. Och till det krävs det tunga artilleriet. Delstathen Rajasthan har jag valt med omsorg. Om Goa kan beskrivas som Indien light, Indien Lätt och Lagom, så är Rajasthan extrasaltat Bregott, en pizza med extra allt.
Till slut föll lotten på Volontärresor som arrangör, och som projekt – det jag tror, och alltid har trott på allra mest, självhjälp ut ur fattigdom genom kvinnorna. Jag vet inte exakt vad jag kommer att göra, mer än att jag ska delta i den verksamhet som syftar till att genom utbildning och information öka kvinnornas möjlighet till förvärvsarbete, samt föra samtal kring själva epiteten kvinna och man – att en kvinna kan lämna ifrån sig sina barn, ta mikrolån eller yrkesarbeta och ändå vara kvinnlig, att en man kan vara beroende av sin frus inkomst och ändå kalla sig man.
Kanske är det sant som det sägs, att vi alla härstammar från Indien. För att vi alla talar samma språk (utom finnarna dårå). Att Indien är allas vårt sköte. Kanske är det därför jag blev så hänförd under mitt förra besök i landet (trots att det bara var Lätt och Lagom), längtade tillbaka långt innan jag kom dit. Kanske är det därför Indien har en sån förmåga att beröra, vidröra, förföra. Kanske snuddar vi i Indien vid något vi omöjligt kan minnas, lika omöjligt kan glömma. Och det enda vi kan hoppas på är att vidröras tillbaka, om så bara i form av en stulen smekning, knappt skönjbar…
Det känns overkligt likt inget tidigare gjort. Overkligt och kanske en smula sant… jag vågar inte känna efter. Trots att det bara rör sig om sex veckor (hey, jag siktade ju på 6 månader...) så känns det helt makalöst, men jag flyger den andra februari. Om en månad är jag där. Bland kameler, sminkade elefanter och heliga kor.
När jag är 93 och sitter på hemmet och ser tillbaka på det gytter, virrvarr, myller av stunder som kallas livet så finns det två sånger jag vill kunna sjunga, nynna, skråla och verkligen känna. Den ena är Alanis Morissettes Thank You India - thank you providence, thank you disillusionment, thank you nothingness, thank you clarity, thank you thank you silence
För vad är roligare att höra för det stackars nyinskolade vårdbiträdet?
”Byter du på tant Sara så tar jag tant Therese. Jo, en sak till, hon kan va fett jobbig ibland, sitter mest och gnäller över nån jäkla dröm hon en gång hade … om att hjälpa kastlösa kvinnor i nån jäkla öken nånstans, men det är bara att stänga av.”
Eller:
”Byter du på tant Sara så tar jag tant Therese. Jo, en sak till, hon kan va fett jobbig ibland, sitter mest och sjunger på nån gammal B-låt från förra millenniet och när hon inte kör samma Indienanekdoter på repeat så tror hon att ÄR i Indien, men det är bara att spela med.”
Den andra låten?
Ja, Frank Sinatra offcourse. I did it my way…
På jobbet har de fått något att prata om.
Namaste
Jag bor i den lilla stugan.
Subscribe to:
Posts (Atom)
