alldeles bakom, strax intill

Det är senapsgul, trångt och alldeles bullrigt, nakna akvarellrumpor tittar ner på mig från väggen mittemot. Vi småskriker till varandra för att överrösta amerikaner och holländare omkring oss där vi sitter vid bordet längst in på Chokladkoppen, Annelie och jag. Det är strax efter jobbet för Annelie, för mig är det… efter… ingenting, men det känns ändå helt ok, det känns bra, känns som att någonting mest troligt är på väg, mest troligt, fast tillfälligt… Vi pratar om livet, allt och ingenting. Lite senare är vi ute i januaridugget igen, blåsvart afton, om en stund ska vi på spansk filmvisning. Stortorget ligger tomt och alldeles fuktblankt och plötsligt känner jag en doft av sommaren
som
var.
Precis här satt vi, på trappan och åt glass ur nybakade strutar, tittade på turister och den vibrerande värmen. Vi bodde bakom Gyllene Freden och lämnade knappt Gamla Stan och ingen visste att vi var där, i Stockholm, vår alldeles egna hemliga semester. Stockholm var inte min stad då, Stockholm var en turiststad, en yt-stad, en Gamla Stan-stad, en besöksstad då.

Då.
Så nära det var då. Så lite jag visste, så lite jag anade, förstod.
Då, jag var ljusår yngre, då.

Nu
är
tillbaka.
Jag drar upp kragen, det är kallt.

Vi sneddar ned mellan husen, dit solen aldrig når, med sikte mot city. Annelie pekar på en dörr och säger det där mycket väl kunde ha varit hennes hemdörr i Mexiko, så där såg dörrarna ut i Guanajuato, att Gamla Stan kan vara en tillflyktsficka dit man kan gömma sig undan ibland och drömma sig tillbaka och det är då, där jag plötsligt känner den, en fuktsval andedräkt strax intill, alldeles bakom, tätt tätt, nära nära, mina nackhår reser sig och jag vänder mig om och ser hur Stockholm ler mot mig, hur hon lägger sig ned och blottar sin hals och och med grumlade ögon viskar hon: jag finns här strax intill, tätt tätt, nära nära, om du bara visste Mon Amour, du är så mycket mera hemma än du tror…