Three weeks in a lonely basement

Benen känns skrämmande geléaktiga där jag står i rulltrappan, på väg upp från pendelperrongen och det är tjockt med folk omkring mig, också de, skrämmande. Fan, kom alla de här människorna med samma tåg, jag tyckte knappt att det var halvfullt… Ibland hinner man tänka mycket i en rulltrappa, ibland tycks den nästan stanna, rulltrappan och tiden. Jag är nervös, lite rädd och mycket kissnödig. Fan, jag kissade ju det sista jag gjorde, eller gjorde jag inte det… minns inte vill inte vara här vill vara nån annanstans vill sitta i min hemliga skogsglänta i Skellefteå och andas talluft och tystnad, väl medveten om att min glänta egentligen inte ens finns kvar, att det står ett ICA Maxi där nu. Tillvänjning my arse, man vänjer sig aldrig vid sån't här, jag blir inte mer van, inte mer tränad, inte mer drillad att säga rätt sak, inte mindre babblig.

D e t ä r l i k a l ä s k i g t v a r j e g å n g.

Jag går över en bro och hamnar direkt på högskoleområdet. Södertörns Högskola. Flemingsbergs Campus är litet. Solen blekskiner och kastar en mångmeterlång vinterskugga efter mig där jag tar sikte mot huvudreceptionen. Det är bara ett treveckorsjobb, det är inte ens halvtid, egentligen är det ingenting… Som vanligt när det gäller bemanningsföretagen så vet jag inte riktigt vad det är jag är på väg till. Har jag redan fått jobbet? Är detta bara en informationsträff? Eller är det en intervju? Finns det flera kandidater? Ska jag vara beredd på att sälja mig själv?

Det är ett källarrum utan dagsljus vi kliver in i och jag tycker att vi har passerat katakomber och ett antal skyddsrumstjocka dörrar på vägen hit.
- Jag hoppas att jag inte skrämmer bort dig nu, säger hon med ett ursäktande leende, att du inte ändrar dig, men det är alltså här du kommer att sitta och registrera studenternas passerkort. Det finns tyvärr ingen annan arbetsplats tillgänglig eftersom det här bara är ett tillfälligt uppdrag…
Rummet påminner mig om förrådet som vår Gaborinspirerade dokumentär kretsade kring på B-kursen i Media. Det känns som ett rum där man lätt kan bli inlåst och bortglömd och förvandlad till ett desperat skellett som upptäcks några decennier senare men jag ler och säger att det inte är så tokigt och jobbet verkar ju spännande. Jag måste höja rösten för att överrösta den stora fläkttrumman på väggen.
- Vi kan ställa in en radio åt dig här så du slipper känna dig så ensam, säger hon och ler igen.
Och jag vänder ansiktet mot januarisolen som nästan tar sig igenom hinnan av avgaser och halvsanerat klotter på tågfönstret och ler tillbaka. Mot henne, mot Söderorterna, mot Årstaviken och mot livet självt. För det känns ändå som en fet revansch att jag redan lyckats fixa mig ett nytt litet kneg, att det inte fanns några andra kandidater, att det var jag som fick jobbet, för det är ändå ett treveckorsjobb och det är i alla fall halvtid och egentligen är det inte så tokigt...