Herregud, på mitt nya jobb måste man ju tänka! Använda de små grå. Tänkande är en verksamhet jag inte har ägnat mig nämnvärt mycket åt under de senaste åren. Eller självklart har jag väl tänkt nån tanke hit eller dit, men när jag tänker efter är det nog enbart den högra hjärnhalvan som har jobbat, min vänstra, den logisk-matematiska, har legat i dvala ända sedan tvån på gymnasiet då jag gick min sista mattekurs. Det är nio år sedan. När jag nu sitter och skriver kreditfakturor på delbelopp av redan debiterade fakturor känner jag hur den vänstra hjärnhalvan rosslar, skramlar, skakar motvilligt som en gammal rostig moppe när jag försöker sparka igång den. Men till slut går det, moppen startar, polletten trillar ner och jag hajar vad jag gör och varför.
Alla i gruppen är eniga om att vi inte ska kalla jobbet för dataregistrering i CV:t. No way! Inte en suck! Men vad ska vi kalle det för...
På kvällarna sitter jag framför mitt oändliga word-dokument med inklistrade, mer eller mindre omöjliga jobb jag har tänkt söka. Vänder och vrider på annonserna, de tycks tala ett kodat språk jag inte förstår. Jag börjar på olika formuleringar, försöker motivera, men ögenen går i kors, hjärncellsutmattningen har följt med mig hem, likaså tunnelbaneåksjukan. Hur finner jag ork, när hittar jag tid? Slår undan frågorna, tänker att till helgen, till helgen. Och så fortsätter jag att genomsufra nätet istället, efter fler annonser att klistra in, fler jobb att söka.
Sen. Senare.
Idag ska jag träffa kusin vitamin. Och Mannen och Magen. Längtar längtar.
Har bara en. Finns bara en.
Som hon.
Så nära en storasyster
jag kan komma.
Saturday, March 24, 2007
Tuesday, March 20, 2007
Skarpt läge på Malmskillnadsgatan
Efter två dagars utbildning (som mest känts som en enda lång mattelektion man inte riktigt hänger med i) anses vi så vara fullfjädrade för att jobba skarpt. Vilket lustigt uttryck det är egentligen, jobba skarpt, så sa de på ICA och WILLY:s också, då betydde det att jobba på riktigt, med egen kassalåda utan inskolare bakom ryggen. Här handlar det om att hanterna riktiga cases som inte är fignerade och inte går tillbaka till högen för icke-hanterade fall...
So, i morgon är det skarpt läge som gäller, Malmskillnadsgatan here I come!
So, i morgon är det skarpt läge som gäller, Malmskillnadsgatan here I come!
Monday, March 19, 2007
Tack Reinfeldt
Allt är förlåtet! Först trodde jag alltså att mitt nya jobb skulle gå ut på att registrera inträden i facket, det var den information jag hade fått. Oh, silly me, foolish me. Ingen går väl med i facket nuförtiden. Det är utträden jag ska registrera. Så tack Fredrik, tack, vit flagg, jag ger mig, du hade rätt, jag hade fel, din politik har sannerligen genererat nya jobb. Folk flyr facket hals över huvud i såna massiva horder att de stackars fackanställda inte har en chans att hinna med. Och det är där konsulterna kommer in. Såna som jag.
Är på utbildning, sitter i ett klassrum i Liljeholmen och jag diggar verkligen min nya klass, eh… jobbargrupp, var det visst. Direkt när jag ser dem andas jag ut, det är konstigt att det kan vara så. I maillistan från Academic Work såg jag att det var en till person som var född -80. Jag antog att vi två skulle vara de äldsta, med en viss marginal. Det är vi inte. Inte alls.
Utanför vertikalplaskar snöflingorna mot fönsterrutorna, bildar ett lager som nästan tycks geléartat. Efter ett kort avbrott för Södertörns Högskola och något annat, obenämnbart, finner jag mig plötsligt vara tillbaka i mutvärlden igen. Förra veckan satt jag i en tids- och rumslös zon ovanför en port med texten Ej varuhus och svettades i ett headset. Raster existerade inte och medhavd lunch intogs på en kvart, sittande i receptionen.
Nu sitter jag framför en dator på ett utbildningsföretag och in och ut ur föreläsningsrummet rullar hela tiden en liten matvagn. På morgonen får vi kaffe och te, nån gång mitt på förmiddan serveras mackor, mineralvatten i olika smaker och ännu mer kaffe och te. När det är dags för lunch förses vi med gratiskuponger till den närliggande restaurangen och konfunderat vandrar tio desillusionerade, halvpanka, men nu positivt överraskade akademiker iväg, på rad genom blåsten. På eftermiddan får vi kakor, frukt, godis och ännu, ännu mer kaffe och te och jag försöker komma underfund med vem som betalar för kalaset, utbildningsföretaget antar jag.
I gruppen finns alla typer representerade. Här finns den bittra 45-taggaren som började plugga sent och, som för att kompensera, bara fortsatte och fortsatte att plugga tills CSN-åren tog slut och hon stod där och funderade vad hon ska göra av alla poäng. Här finns den tyst-mystiske ryssen, här finns Vigor-killen med annorlunda namn och maoriersmycken och killen alla tror heter Pedro och kommer från Bolivia tills han presenterar sig som Kalle på pittoresk ö-dialekt. Här finns den perfekt-sminkade, perfekt-dressade iranskan med multipla examina, här finns Söder-kulturvetarbruden med svart lugg, suspekta bågar och en sjal runt huvudet som matchar bågarna och läraren som ser ut som Håkan Hellström, men pratar som Dan Bäckman. Och här finns jag. Undrar om jag också dimper ner i nåt fack.
Är på utbildning, sitter i ett klassrum i Liljeholmen och jag diggar verkligen min nya klass, eh… jobbargrupp, var det visst. Direkt när jag ser dem andas jag ut, det är konstigt att det kan vara så. I maillistan från Academic Work såg jag att det var en till person som var född -80. Jag antog att vi två skulle vara de äldsta, med en viss marginal. Det är vi inte. Inte alls.
Utanför vertikalplaskar snöflingorna mot fönsterrutorna, bildar ett lager som nästan tycks geléartat. Efter ett kort avbrott för Södertörns Högskola och något annat, obenämnbart, finner jag mig plötsligt vara tillbaka i mutvärlden igen. Förra veckan satt jag i en tids- och rumslös zon ovanför en port med texten Ej varuhus och svettades i ett headset. Raster existerade inte och medhavd lunch intogs på en kvart, sittande i receptionen.
Nu sitter jag framför en dator på ett utbildningsföretag och in och ut ur föreläsningsrummet rullar hela tiden en liten matvagn. På morgonen får vi kaffe och te, nån gång mitt på förmiddan serveras mackor, mineralvatten i olika smaker och ännu mer kaffe och te. När det är dags för lunch förses vi med gratiskuponger till den närliggande restaurangen och konfunderat vandrar tio desillusionerade, halvpanka, men nu positivt överraskade akademiker iväg, på rad genom blåsten. På eftermiddan får vi kakor, frukt, godis och ännu, ännu mer kaffe och te och jag försöker komma underfund med vem som betalar för kalaset, utbildningsföretaget antar jag.
I gruppen finns alla typer representerade. Här finns den bittra 45-taggaren som började plugga sent och, som för att kompensera, bara fortsatte och fortsatte att plugga tills CSN-åren tog slut och hon stod där och funderade vad hon ska göra av alla poäng. Här finns den tyst-mystiske ryssen, här finns Vigor-killen med annorlunda namn och maoriersmycken och killen alla tror heter Pedro och kommer från Bolivia tills han presenterar sig som Kalle på pittoresk ö-dialekt. Här finns den perfekt-sminkade, perfekt-dressade iranskan med multipla examina, här finns Söder-kulturvetarbruden med svart lugg, suspekta bågar och en sjal runt huvudet som matchar bågarna och läraren som ser ut som Håkan Hellström, men pratar som Dan Bäckman. Och här finns jag. Undrar om jag också dimper ner i nåt fack.
Friday, March 9, 2007
Eftermiddag
Lågblekt solsken jäser in genom mina fönster, värmer rummet, avslöjar en gråblek hinna på fönsterglaset. Tittar ut. Luften andas sol. Vinden ruvar på löften om vår. Solkatter vandrar över väggen och huset är alldeles tyst, bara klockans tickande hörs. Jag vankar av och an i rummet så jag nästan blir yr. I min förra lägenhet fanns det mycket mer plats för planlöst vankande, här har jag snart nött en stig i plastmattan. Rastlösheten ligger och sjuder, sticker under huden. Vill att telefonen ska ringa. Vem som helst.
Hade fått mail från LK på Ventelo i morse, han skrev att hon som snodde mitt jobb skulle sluta idag. Jag skulle ju få mitt gamla jobb tillbaka om hon slutade, jag hade ju första tjing, ändå har de inte hört av sig, lite konstigt är det ändå… men förmodligen var det väl bara nånting de sa, förmodligen hade de aldrig en tanke på att göra det för att jag inte hade visat nog mycket av de där omtalade framfötterna. Fast kanske vet de bara inte om att jag är uppdragslös just nu, kanske vet inte ens AcademicWork om det. För en kort stund uppfylls jag av uppenbarelsen av en fast inkomst igen, av dyrare mat, täningskort, biobesök och utgångar utan dåligt samvete. En kort stund. Sen får jag svar igen av LK där han skriver att ingen ska ta hennes plats, att det inte behövs två registrerare längre.
I samma stund ringer telefonen. En försäljare vill bjuda på två par sockar, jag tackar orkeslöst ja, tänker att den här gången ska jag gå ur klubben direkt efter välkomstpaketet. Sedan ringer telefonen igen. Jag har sökt min konsultchef, hon som skickade mig till intervjun, men hon har varit oanträffbar, ignorerat mitt mail och jag har tänkt att nu är jag väl svartlistad, jag får inga fler uppdrag, det är så det fungerar. Men nu säger hon att de – både den osympatiska kvinnan och den unga kostymchefen – hade ”gillat” mig. Konsultcheferna är alltid så sockersött insmickrande (har varit i kontakt med fem stycken nu), man undrar vad de menar med ordet gilla, sa de verkligen så? Gjorde de verkligen det? Emellertid kommer det alltid ett men. "Men deras nya tryckeri har erbjudit sig att göra hela omformateringen, så det blir ändå inget." Besynnerligt är det, det var ju det nya tryckeriet som tvingade dem att omformatera allt material innan de kunde börja trycka, fast det tänker jag bara. Hon byter snabbt ämne. Hon har ett annat uppdrag åt mig. Måndag till torsdag nästa vecka. Regeringsgatan. Marknadsundersökning. Mer vet hon inte själv. Är jag intresserad? Jag känner igen företagets namn, har sett deras annonser, tror att jag vet vad det handla om, telefonintervjuer och säkert en massa merförsäljning, så nä, egentligen inte, egentligen blir jag livrädd. Självklart tackar jag ja. Vad har jag för val? Jag är en dagsavlönare, en livegen proletär. Jag tittar på mig själv utifrån, ser hur jag anstränger mig för att le i telefonen när jag tackar ja, lägger på luren och förtsätter att vanka…
Hade fått mail från LK på Ventelo i morse, han skrev att hon som snodde mitt jobb skulle sluta idag. Jag skulle ju få mitt gamla jobb tillbaka om hon slutade, jag hade ju första tjing, ändå har de inte hört av sig, lite konstigt är det ändå… men förmodligen var det väl bara nånting de sa, förmodligen hade de aldrig en tanke på att göra det för att jag inte hade visat nog mycket av de där omtalade framfötterna. Fast kanske vet de bara inte om att jag är uppdragslös just nu, kanske vet inte ens AcademicWork om det. För en kort stund uppfylls jag av uppenbarelsen av en fast inkomst igen, av dyrare mat, täningskort, biobesök och utgångar utan dåligt samvete. En kort stund. Sen får jag svar igen av LK där han skriver att ingen ska ta hennes plats, att det inte behövs två registrerare längre.
I samma stund ringer telefonen. En försäljare vill bjuda på två par sockar, jag tackar orkeslöst ja, tänker att den här gången ska jag gå ur klubben direkt efter välkomstpaketet. Sedan ringer telefonen igen. Jag har sökt min konsultchef, hon som skickade mig till intervjun, men hon har varit oanträffbar, ignorerat mitt mail och jag har tänkt att nu är jag väl svartlistad, jag får inga fler uppdrag, det är så det fungerar. Men nu säger hon att de – både den osympatiska kvinnan och den unga kostymchefen – hade ”gillat” mig. Konsultcheferna är alltid så sockersött insmickrande (har varit i kontakt med fem stycken nu), man undrar vad de menar med ordet gilla, sa de verkligen så? Gjorde de verkligen det? Emellertid kommer det alltid ett men. "Men deras nya tryckeri har erbjudit sig att göra hela omformateringen, så det blir ändå inget." Besynnerligt är det, det var ju det nya tryckeriet som tvingade dem att omformatera allt material innan de kunde börja trycka, fast det tänker jag bara. Hon byter snabbt ämne. Hon har ett annat uppdrag åt mig. Måndag till torsdag nästa vecka. Regeringsgatan. Marknadsundersökning. Mer vet hon inte själv. Är jag intresserad? Jag känner igen företagets namn, har sett deras annonser, tror att jag vet vad det handla om, telefonintervjuer och säkert en massa merförsäljning, så nä, egentligen inte, egentligen blir jag livrädd. Självklart tackar jag ja. Vad har jag för val? Jag är en dagsavlönare, en livegen proletär. Jag tittar på mig själv utifrån, ser hur jag anstränger mig för att le i telefonen när jag tackar ja, lägger på luren och förtsätter att vanka…
Thursday, March 8, 2007
Drömde...
... om Indien i natt.
Drömde att jag gick längs en gata i en by, människor log mot mig och hälsade på mig, som om de kände mig och jag hälsade tillbaka. Jag gick genom ett myller av folk och ingen kom fram för att sälja krimskrams till överpriser, ingen drog i mig, ingen trängde sig på. I drömmen bar jag en knälång tunika, indiska puffbyxor och mina kamelskinnssandaler. Över axlarna vilade en sjal som hängde långt ner på ryggen och bakom örat en nyplockad, djupröd blomma.
Jag hade inte turistens oförstående, blinkvidgade ögon. Jag hade något annat.
Jag var någon annan.
När jag vaknade kunde jag fortfarande känna doften av kopparfärgad, hetbränd jord och brisen från Indiska Oceanen…
Drömde att jag gick längs en gata i en by, människor log mot mig och hälsade på mig, som om de kände mig och jag hälsade tillbaka. Jag gick genom ett myller av folk och ingen kom fram för att sälja krimskrams till överpriser, ingen drog i mig, ingen trängde sig på. I drömmen bar jag en knälång tunika, indiska puffbyxor och mina kamelskinnssandaler. Över axlarna vilade en sjal som hängde långt ner på ryggen och bakom örat en nyplockad, djupröd blomma.
Jag hade inte turistens oförstående, blinkvidgade ögon. Jag hade något annat.
Jag var någon annan.
När jag vaknade kunde jag fortfarande känna doften av kopparfärgad, hetbränd jord och brisen från Indiska Oceanen…
Tuesday, March 6, 2007
Heden...
... är dimhöljd på fotot återfunnet
Leende lutad mot korset hon står vid
Minnen och mönster från kelternas tid
Bortglömda ord ur ett språk som är svunnet
Vem är flickan vid stenkorset, någon som vet
om hon är stark eller lycklig eller svag
Är hon vän eller främling eller möjligtvis – jag
Det skulle kunna vara det
Leende lutad mot korset hon står vid
Minnen och mönster från kelternas tid
Bortglömda ord ur ett språk som är svunnet
Vem är flickan vid stenkorset, någon som vet
om hon är stark eller lycklig eller svag
Är hon vän eller främling eller möjligtvis – jag
Det skulle kunna vara det
Ångest ångest är min arvedel
- Ja, du är då inte lik dig.
Hon synar mig noga och blänger sedan ned på utskriften av min föga imponerande cv. Ofrivilligt följer jag hennes blick. Bredvid överskriften finns en infogad bild. Hjälp! Vad är det där för bild! Har inget minne av att jag infogade just den där gamla fåniga airbrushade bilden av mig själv på cv:n. Hon gnuggar sig länge i ögonen, stirrar ned i bordskivan och suckar:
- Vattuman?
- Va?
- Ja, jag ser att du är vattuman.
- Eh, nä, fisk…
- Bryts det inte den 20 februari? Mellan vattuman och fisk?
- Nä, jag tror det är den 19:e…
- Va, är du riktigt säker på det?
Det är inte sant, jag har inte den här konversationen. Nyss har chefen gladeligen, vant och säkert intervjuat mig för att sedan lämna över mig till kvinnan jag kanske ska jobba med och man behöver inte ens läsa mellan raderna för att förstå att hon inte alls vill ha nån assistent som ska hjälpa henne med det jobb hon ändå fixar bäst själv.
Jag sökte ju massor av nya AcademicWork-jobb förra veckan och självklart hörde de av sig på det allra kortaste och tråkigaste jobbet, jag skulle sitta i 1 - 2 v och korrekturläsa och rätta till 11 000 varubeskrivningar till Överskottsbolagets varuregister. Lite besviken, men ändå glad för att få komma igång på ett nytt kneg så snabbt tackade jag ja. En halvtimme senare ringde en annan konsultchef angående ett annat jobb jag sökt (också 2 v) "dataregistreare med öga för layout". I beskrivningen hade det stått att man skulle kunna officepaketet bra och ha god insikt i Acrobat, InDesign var ett plus. Jag skrev att jag kunde allt det där, men det jag inte förstod var ju att Acrobat är ett helt program som man tydligen använder för att layouta saker och lägga in info om olika PDF-sidor i till tryckeriet och dylikt! Det enda Acrobat jag kände till var ju Acrobat Reader och de enda filer jag har PDF:at är ju InDesign och Illustrator-filer och det gör man med ett klick med musen. Hur kunde jag tro att det var att ha goda kunskaper i acrobat? För det var det jag trodde! Oh silly me, foolish me. Hursomhelst var det på nåder jag tillslut fick byta rån ett garanterat jobb på ÖB till en halvkrass chans till det här. (Konsultcheferna får tydligen provision på hur många konsulter de placerar.)
Intervjun går, jag får veta att man mest ska jobba i Acrobat, men det jag inte lyckas få ur mig är att jag inte kan det programmet.
Väl hemma lägger jag ner ungefär 24 desperata timmars arbete på att försöka ladda ned 30-dagarsversionen av Acrobat från Adobes hemsida men enligt lagen om alltings jävlighet så går det förstås inte. Suck. Dubbelsuck. Dock gjorde jag väl inget superintryck på intervjun så jag borde väl inte oroa mig egentligen, men ångrar att jag inte bara tog ÖB-jobbet, då hade jag varit igång på ett nytt uppdrag redan nu. Nu vet jag ju inte alls hur många dagar, veckor utan lön eller någon annan form av ersättning det blir. Det här kringflackande konsultlivet går väldigt, väldigt dåligt ihop med min personlighet. Vill ju bara ha stabilitet i mitt liv men det känns längre bort än nånsin nu.
Hon synar mig noga och blänger sedan ned på utskriften av min föga imponerande cv. Ofrivilligt följer jag hennes blick. Bredvid överskriften finns en infogad bild. Hjälp! Vad är det där för bild! Har inget minne av att jag infogade just den där gamla fåniga airbrushade bilden av mig själv på cv:n. Hon gnuggar sig länge i ögonen, stirrar ned i bordskivan och suckar:
- Vattuman?
- Va?
- Ja, jag ser att du är vattuman.
- Eh, nä, fisk…
- Bryts det inte den 20 februari? Mellan vattuman och fisk?
- Nä, jag tror det är den 19:e…
- Va, är du riktigt säker på det?
Det är inte sant, jag har inte den här konversationen. Nyss har chefen gladeligen, vant och säkert intervjuat mig för att sedan lämna över mig till kvinnan jag kanske ska jobba med och man behöver inte ens läsa mellan raderna för att förstå att hon inte alls vill ha nån assistent som ska hjälpa henne med det jobb hon ändå fixar bäst själv.
Jag sökte ju massor av nya AcademicWork-jobb förra veckan och självklart hörde de av sig på det allra kortaste och tråkigaste jobbet, jag skulle sitta i 1 - 2 v och korrekturläsa och rätta till 11 000 varubeskrivningar till Överskottsbolagets varuregister. Lite besviken, men ändå glad för att få komma igång på ett nytt kneg så snabbt tackade jag ja. En halvtimme senare ringde en annan konsultchef angående ett annat jobb jag sökt (också 2 v) "dataregistreare med öga för layout". I beskrivningen hade det stått att man skulle kunna officepaketet bra och ha god insikt i Acrobat, InDesign var ett plus. Jag skrev att jag kunde allt det där, men det jag inte förstod var ju att Acrobat är ett helt program som man tydligen använder för att layouta saker och lägga in info om olika PDF-sidor i till tryckeriet och dylikt! Det enda Acrobat jag kände till var ju Acrobat Reader och de enda filer jag har PDF:at är ju InDesign och Illustrator-filer och det gör man med ett klick med musen. Hur kunde jag tro att det var att ha goda kunskaper i acrobat? För det var det jag trodde! Oh silly me, foolish me. Hursomhelst var det på nåder jag tillslut fick byta rån ett garanterat jobb på ÖB till en halvkrass chans till det här. (Konsultcheferna får tydligen provision på hur många konsulter de placerar.)
Intervjun går, jag får veta att man mest ska jobba i Acrobat, men det jag inte lyckas få ur mig är att jag inte kan det programmet.
Väl hemma lägger jag ner ungefär 24 desperata timmars arbete på att försöka ladda ned 30-dagarsversionen av Acrobat från Adobes hemsida men enligt lagen om alltings jävlighet så går det förstås inte. Suck. Dubbelsuck. Dock gjorde jag väl inget superintryck på intervjun så jag borde väl inte oroa mig egentligen, men ångrar att jag inte bara tog ÖB-jobbet, då hade jag varit igång på ett nytt uppdrag redan nu. Nu vet jag ju inte alls hur många dagar, veckor utan lön eller någon annan form av ersättning det blir. Det här kringflackande konsultlivet går väldigt, väldigt dåligt ihop med min personlighet. Vill ju bara ha stabilitet i mitt liv men det känns längre bort än nånsin nu.
Friday, March 2, 2007
Subscribe to:
Posts (Atom)
