Eftermiddag

Lågblekt solsken jäser in genom mina fönster, värmer rummet, avslöjar en gråblek hinna på fönsterglaset. Tittar ut. Luften andas sol. Vinden ruvar på löften om vår. Solkatter vandrar över väggen och huset är alldeles tyst, bara klockans tickande hörs. Jag vankar av och an i rummet så jag nästan blir yr. I min förra lägenhet fanns det mycket mer plats för planlöst vankande, här har jag snart nött en stig i plastmattan. Rastlösheten ligger och sjuder, sticker under huden. Vill att telefonen ska ringa. Vem som helst.

Hade fått mail från LK på Ventelo i morse, han skrev att hon som snodde mitt jobb skulle sluta idag. Jag skulle ju få mitt gamla jobb tillbaka om hon slutade, jag hade ju första tjing, ändå har de inte hört av sig, lite konstigt är det ändå… men förmodligen var det väl bara nånting de sa, förmodligen hade de aldrig en tanke på att göra det för att jag inte hade visat nog mycket av de där omtalade framfötterna. Fast kanske vet de bara inte om att jag är uppdragslös just nu, kanske vet inte ens AcademicWork om det. För en kort stund uppfylls jag av uppenbarelsen av en fast inkomst igen, av dyrare mat, täningskort, biobesök och utgångar utan dåligt samvete. En kort stund. Sen får jag svar igen av LK där han skriver att ingen ska ta hennes plats, att det inte behövs två registrerare längre.

I samma stund ringer telefonen. En försäljare vill bjuda på två par sockar, jag tackar orkeslöst ja, tänker att den här gången ska jag gå ur klubben direkt efter välkomstpaketet. Sedan ringer telefonen igen. Jag har sökt min konsultchef, hon som skickade mig till intervjun, men hon har varit oanträffbar, ignorerat mitt mail och jag har tänkt att nu är jag väl svartlistad, jag får inga fler uppdrag, det är så det fungerar. Men nu säger hon att de – både den osympatiska kvinnan och den unga kostymchefen – hade ”gillat” mig. Konsultcheferna är alltid så sockersött insmickrande (har varit i kontakt med fem stycken nu), man undrar vad de menar med ordet gilla, sa de verkligen så? Gjorde de verkligen det? Emellertid kommer det alltid ett men. "Men deras nya tryckeri har erbjudit sig att göra hela omformateringen, så det blir ändå inget." Besynnerligt är det, det var ju det nya tryckeriet som tvingade dem att omformatera allt material innan de kunde börja trycka, fast det tänker jag bara. Hon byter snabbt ämne. Hon har ett annat uppdrag åt mig. Måndag till torsdag nästa vecka. Regeringsgatan. Marknadsundersökning. Mer vet hon inte själv. Är jag intresserad? Jag känner igen företagets namn, har sett deras annonser, tror att jag vet vad det handla om, telefonintervjuer och säkert en massa merförsäljning, så nä, egentligen inte, egentligen blir jag livrädd. Självklart tackar jag ja. Vad har jag för val? Jag är en dagsavlönare, en livegen proletär. Jag tittar på mig själv utifrån, ser hur jag anstränger mig för att le i telefonen när jag tackar ja, lägger på luren och förtsätter att vanka…