With Canon you can

Jag finns jag är jag lever. Jag vet, jag har försummat min blogg. A lot. Men det finns en anledning och den är grå och trist och vardaglig. Har ägnat varenda lediga vakna stund åt att söka jobb. Har gått igenom den paniska cykelns alla stadier från mani, genom katastroftankar till apati och tillbaks till scratch igen.

Har sett mig själv vandra genom arbetslöshetens töcken i sommar i en stad full av jobb. Jobb jag kunde ha sökt om jag bara varit effektivare, pungat ut större kvantiteter ansökningar sovit mindre eller jag vet inte… Det var som om jag lamslogs av allt ansökningsknåpande, ju mer jag gjorde desto mer hade jag kvar, som om jag aldrig kom runt till min blogg. Någonstans mellan driven och engagerad och jag har lätt för att jobba självständigt men fungerar även bra i grupp tassade skrivarlusten ut, obemärkt som en hemlig älskare om natten. Märkte inte ens. Då. Det var först långt senare det slog mig när jag gled ut ur mitt icke-tillstånd, mitt limbo, att vänta nu, hade inte jag en blogg… Nä, Fredrik Reinfeldt, en sketen a-kassa som knappt täcker hyran gör en verkligen inte mer driven och sporrad i sitt jobbsökande, förlamning ligger närmare tillståndets kärna. Förlamning, desperation och, ja… limbo.

Nåväl, livet har ju en tendens att ordna upp sig. Men när jag väl hade fått ett jobb, när jag till och med började inse hur mycket jag dramatiserat i onödan, när jag väl kunde andas ut och unna mig tomma timmar så kände jag ändå inget skrivarsug. Kände att jag borde återberätta sånt som hänt under min frånvaro i den informationsteknologiska sfären, men det i sig kändes ju alldeles, alldeles för jobbigt. Och så gick ännu fler veckor. Men bloggen är ju ingen dagbok, den kräver inget återberättande, ingen kronologi och till slut var det som att tangentbordet hittade tillbaka till mina fingrar, so here we go. Men, bara för att jag redan skrivit om detta men inte lagt ut det, måste jag få gå tillbaka lite i tiden, bara lite grann…

Tisdag 17 april
När jag väl letat mig fram till rätt gata, rätt hus, ryggar jag tillbaka. Byggnaden krymper mig. Känner hur skorna börjar glappa där jag går. Glasfasaden är mörk och oljeblank, som väggarna i ett förhörsrum. Jag möter min spegelbild i fönsterglaset och ser en tioåring, klor-nött hår och simmararmar. Ovan för mitt huvud sträcker sig Canon-loggan från våning två till våning fem.

När jag kliver in genom snurrdörren känner jag hur Sverige lämnar mig, jag kliver rakt in i Tokyo, in i futurism och likriktning. Vet inte vart jag ska, var intervjun ska hållas, anmäler mig i receptionen och blir bedd att vänta i glashallen så länge. Sätter mig längst ut på en lime-grön designerstol, tittar ner på mina billiga pressvecksbyxor och känner hur ögonblicket skälver.

I intervjurummet sitter jag mittemot tre karlar, de sitter på rad och tittar på mig. Den medelålders chefen ställer alla frågorna medan de två yngre männen sitter tysta och nöjer sig med att bara… ja, titta. Nånstans en bit bort eller alldeles intill hör jag min röst famla runt, men förstår inte vad den säger. Det enda jag lägger märke till är att rösten blir avbruten hela tiden, att den aldrig får komma dit den vill och jag krymper ännu mer, blir Sara 5 år. Huvudet når knappt över skrivbordskanten och fötterna med rosa kardborre-dojor dinglar fritt i luften. Varför står det en kopp sånt där kaffe framför mig? Jag vill ha saft. Plötsligt skrattar de till, alla tre, hjärtligt, nästan motvilligt. Var det jag som sa något roligt? Sa jag det jag tänkte? Skrattar de med mig eller, eller…

Efter intervjun känner jag mig märkligt upplyft, drar in vårluft ända ned i tårna och börjar springa. Springer för allt som varit och allt som är, för allt som ska ut och allt som vill stanna. Förbi trevande äppelblom, hundrastare och cyklister. Springer hela vägen till pendelstationen, uppför trappan, längs perrongen. När jag kliver av tåget på Centralen andas jag fortfarande tungt.

De ringer två gånger från bemanningsföretaget redan samma dag. Först för att fråga hur det gick, sedan för att berätta just hur det gick. Jag får jobbet, börjar redan på måndag. Jag hade visserligen inte rätt kompetensprofil men, men, men… de fastnade för mig som person. Kan inte tro att det är sant, the woman is lying, but what the fuck. Det knakar i ryggraden när jag växer ikapp min ålder, växer i mina skor igen. När jag lägger på luren är synfältet tårsuddigt, för allt som varit och allt som är, för sömnlösa nätter och magknip, för rosa kardborre-dojor, simmararmar och äppelträd i blom…