Så är det då slutligen på riktigt, definitivt, oåterkalleligt, opåverkbart. Det är för sent för lobbying, böner, hot. Väga-fram-och-tillbaka-tiden är slut. Nu är allt för sent. Snart är allt över. OK, förändring sägs vara bra, men titta vad de gör!!!!!!!
Kent-rummet är mig extra kärt. Det såg annorlunda ut då. Det är länge sen nu. Nån som känner för att lägga ett bud?
Wednesday, June 27, 2007
Sunday, June 17, 2007
Västerut...
Filmsnutten är ryckig, pixlig och flängig. Om jag hade en sladd så att jag kunde titta på den i datorn skulle jag förmodligen bli åksjuk, men det är mammas gamla mobil och jag har ingen sladd så jag tittar på den i mobilen. 21 sekunder. Om och om igen. Halva helgen. Det känns som julafton. Det är bättre än julafton. Det är som ett bevismaterial. Som såna där filmsnuttar som J ska redigera. Ett bevis på att det verkligen är sant. Att jag har lyckats med det olyckbara. Jag har minnesluckor från visningen. Mest tittar jag på filmen för att analysera, försöka minnas och planera. Hur såg allt egentligen ut? Rymmer jag mitt gigantiska matbord nånstans? Skulle jag kunna ha sängen i det där hörnet… eller blir det kanske bättre i det där? Filmen tog jag i smyg, mest för att Annelie var nyfiken. Nu är den guld värd för mig.
Livet är en besynnerlig tango. Jag håller fast vid det. Det är besynnerligt, förunderligt hur snabbt allt kan bli som man vill att det ska vara. Hur snabbt man kan komma över nånting som är så eftertraktat, otillgängligt. Nånting jag kan kalla för mitt alldeles egna. Mitt. Mitt mitt mitt. Vilket underbart treårs-trotsigt ord det är.
99,99999% av Stockholms hyresrättsbestånd (som är i ett krympande tillstånd) förmedlas genom bostadskön, interna köer eller kontakter och svarta pengar. Men det finns ett undantag – Wallenstams hemsida. Den som klickar först hamnar först i kön. Som bostadssnabben, fast med mindre omöjliga lägenheter. På onsdan får jag en kallelse till visning. På torsdag morgon går jag och tittar på lägenheten (som man måste tacka ja eller nej till på plats), jag tackar ja. Samma förmiddag faxar jag över mitt anställningsbevis (ljuva Canon, ljuva Kontorsfixarna, tack Gud, tack ödet, tack allt!) Samma eftermiddag får jag veta att jag har fått lägenheten. Den är min!!! Världen håller andan, lägger huvudet på sned och ler.
Det är fredag. Solens strålar torkar regnvåt asfalt på andra sidan Wallenstampalatsets panoramafönster när jag sätter min underskrift på kontraktet. Pennan darrar i handen. Kråkan blir sladdrig och tunn, som om den vore skriven av en 80-åring. Jag tittar upp och väntar på att Lennart Swahn ska hoppa upp ur något arkivskåp. Det gör han inte. Ögonen är tårsuddiga när jag kliver ut ur huset med kontraktet i en svart Wallenstamkasse. Det är alltså så här det känns. Ren, oblandad lycka. Ren och outspädd som brännvin.
Nycklarna ligger också i kassen. På måndag flyttar jag in. Det finns bara ett minor problem… vad ska jag nu kalla min blogg? Råckstablues? Well…
Livet är en besynnerlig tango. Jag håller fast vid det. Det är besynnerligt, förunderligt hur snabbt allt kan bli som man vill att det ska vara. Hur snabbt man kan komma över nånting som är så eftertraktat, otillgängligt. Nånting jag kan kalla för mitt alldeles egna. Mitt. Mitt mitt mitt. Vilket underbart treårs-trotsigt ord det är.
99,99999% av Stockholms hyresrättsbestånd (som är i ett krympande tillstånd) förmedlas genom bostadskön, interna köer eller kontakter och svarta pengar. Men det finns ett undantag – Wallenstams hemsida. Den som klickar först hamnar först i kön. Som bostadssnabben, fast med mindre omöjliga lägenheter. På onsdan får jag en kallelse till visning. På torsdag morgon går jag och tittar på lägenheten (som man måste tacka ja eller nej till på plats), jag tackar ja. Samma förmiddag faxar jag över mitt anställningsbevis (ljuva Canon, ljuva Kontorsfixarna, tack Gud, tack ödet, tack allt!) Samma eftermiddag får jag veta att jag har fått lägenheten. Den är min!!! Världen håller andan, lägger huvudet på sned och ler.
Det är fredag. Solens strålar torkar regnvåt asfalt på andra sidan Wallenstampalatsets panoramafönster när jag sätter min underskrift på kontraktet. Pennan darrar i handen. Kråkan blir sladdrig och tunn, som om den vore skriven av en 80-åring. Jag tittar upp och väntar på att Lennart Swahn ska hoppa upp ur något arkivskåp. Det gör han inte. Ögonen är tårsuddiga när jag kliver ut ur huset med kontraktet i en svart Wallenstamkasse. Det är alltså så här det känns. Ren, oblandad lycka. Ren och outspädd som brännvin.
Nycklarna ligger också i kassen. På måndag flyttar jag in. Det finns bara ett minor problem… vad ska jag nu kalla min blogg? Råckstablues? Well…
Wednesday, June 13, 2007
.
Livet är en besynnerlig tangokavaljer. Het och snabb vändningarna. Ibland hänger jag inte med. Ibland tappar jag takten, trampar på tårna. Så föränderligt allting är, föränderligt, förgängligt, bestående. Jag klagar inte, kan inte påstå att jag inte gillar rytmen, melodierna och de tvära kast allt tycks ta.
Men aldrig.
Inte för en sekund inbillar jag mig att det är jag som för.
Men aldrig.
Inte för en sekund inbillar jag mig att det är jag som för.
Monday, June 11, 2007
In the Beginning...
Och så står man där. På en innergård vid Karlaplan med ett champangeglas i handen. Och försöker mingla och le och svara på tipsrundefrågor om Justin Timberlake och säga allt det rätta till konsultcheferna och le, framförallt le.
I vissa situationer känner jag mig alltid som en utomjording, vissa saker lär jag mig aldrig. Jag greppar inte mingel, förstår inte hur man gör. Ofta tycker jag att folk bara kastar ord på varandra. Ord, ord, ord, men ingenting blir sagt. Ord i långa haranger, olika konstellationer, ord staplade på varandra, långt, långt ifrån det jag en gång kallade dialog. Vissa väntar beskedligt på att samtalspartnern nån gång ska bli tyst så att de själva snabbt kan börja prata om det som de tänkt säga i en kvart, utan att lyssna. Andra avbryter krasst, hugger när det passar, vid första association sparkas en lång monolog igång.
När jag just hade flyttat ifrån Skellefteå var jag urusel på att avbryta, jag visste helt enkelt inte hur man bar sig åt. I takt med att åren har gått har jag övat upp en viss aggressivitet, men samtidigt har jag en känsla av att ju mer jag förändrar mitt sätt att samtala, desto längre bort kommer jag ifrån den jag egentligen är, den jag en gång var. I Skellefteå är det avbrytarna som anses som de socialt inkompetenta och en tystnad måste vara relativt lång innan den klassas som en obekväm tystnad, inte oändligt lång, men längre. Här känns det som att andra koder gäller, minsta avbrott, minsta sekund bör, och ska fyllas med ord. Ord, ord, ord. Stapelvara, färskvara. Här är det de tysta, eftertänksamma som avviker från normen. Att tiga är silver, att tala är guld.
Jag har analyserat det med mina skelleftekompisar som utvandrat söderut (läs allihopa, ingen blev kvar) och vi har alltid tolkat det som skillnad mellan det vi lite slarvigt kallar norrländskt kontra det övriga, det som vi aldrig skulle benämna som svea-götaländskt. Men vad vet jag om Norrland egentligen? Denna heterogena, konturlösa massa, denna konstruerade enhet. Vad har jag för referensramar? Jag anar att allt är mycket smalare än så. Sara Lidman pratade ofta om folket i Skelleftedalens säregna förhållande till samtalet, till samspelet mellan ord och tystnad, dynamiken mellan de som deltar i samtalet och själva samtalets själ. För det finns en själ. Ord är besjälade, befolkade. I mötet mellan nybyggare och det väglösa landskap man försökte greppa, tämja, kolonisera, med Bibeln som enda förklaringskälla, omvärldslänk, men ljusår ifrån biskopar och domkyrkor, grydde ett språk. Svenska, fast ändå inte. Bonnska, fast ändå svenska. I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. /…/ I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.
Kanske är detta vad mitt väsen andas. Kanske är det därför jag tycker mig se ordinflation överallt, ord tillknycklade, ihopträngda likt djur på en boskapstransport. Allt har en förklaring. Mingel kommer aldrig att bli min starka sida. Det är därför jag står där och anstränger mig för att delta med min mimik, sippa på min champagne och framförallt le – le som en fotomodell.
I vissa situationer känner jag mig alltid som en utomjording, vissa saker lär jag mig aldrig. Jag greppar inte mingel, förstår inte hur man gör. Ofta tycker jag att folk bara kastar ord på varandra. Ord, ord, ord, men ingenting blir sagt. Ord i långa haranger, olika konstellationer, ord staplade på varandra, långt, långt ifrån det jag en gång kallade dialog. Vissa väntar beskedligt på att samtalspartnern nån gång ska bli tyst så att de själva snabbt kan börja prata om det som de tänkt säga i en kvart, utan att lyssna. Andra avbryter krasst, hugger när det passar, vid första association sparkas en lång monolog igång.
När jag just hade flyttat ifrån Skellefteå var jag urusel på att avbryta, jag visste helt enkelt inte hur man bar sig åt. I takt med att åren har gått har jag övat upp en viss aggressivitet, men samtidigt har jag en känsla av att ju mer jag förändrar mitt sätt att samtala, desto längre bort kommer jag ifrån den jag egentligen är, den jag en gång var. I Skellefteå är det avbrytarna som anses som de socialt inkompetenta och en tystnad måste vara relativt lång innan den klassas som en obekväm tystnad, inte oändligt lång, men längre. Här känns det som att andra koder gäller, minsta avbrott, minsta sekund bör, och ska fyllas med ord. Ord, ord, ord. Stapelvara, färskvara. Här är det de tysta, eftertänksamma som avviker från normen. Att tiga är silver, att tala är guld.
Jag har analyserat det med mina skelleftekompisar som utvandrat söderut (läs allihopa, ingen blev kvar) och vi har alltid tolkat det som skillnad mellan det vi lite slarvigt kallar norrländskt kontra det övriga, det som vi aldrig skulle benämna som svea-götaländskt. Men vad vet jag om Norrland egentligen? Denna heterogena, konturlösa massa, denna konstruerade enhet. Vad har jag för referensramar? Jag anar att allt är mycket smalare än så. Sara Lidman pratade ofta om folket i Skelleftedalens säregna förhållande till samtalet, till samspelet mellan ord och tystnad, dynamiken mellan de som deltar i samtalet och själva samtalets själ. För det finns en själ. Ord är besjälade, befolkade. I mötet mellan nybyggare och det väglösa landskap man försökte greppa, tämja, kolonisera, med Bibeln som enda förklaringskälla, omvärldslänk, men ljusår ifrån biskopar och domkyrkor, grydde ett språk. Svenska, fast ändå inte. Bonnska, fast ändå svenska. I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. /…/ I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.
Kanske är detta vad mitt väsen andas. Kanske är det därför jag tycker mig se ordinflation överallt, ord tillknycklade, ihopträngda likt djur på en boskapstransport. Allt har en förklaring. Mingel kommer aldrig att bli min starka sida. Det är därför jag står där och anstränger mig för att delta med min mimik, sippa på min champagne och framförallt le – le som en fotomodell.
Subscribe to:
Posts (Atom)