Västerut...

Filmsnutten är ryckig, pixlig och flängig. Om jag hade en sladd så att jag kunde titta på den i datorn skulle jag förmodligen bli åksjuk, men det är mammas gamla mobil och jag har ingen sladd så jag tittar på den i mobilen. 21 sekunder. Om och om igen. Halva helgen. Det känns som julafton. Det är bättre än julafton. Det är som ett bevismaterial. Som såna där filmsnuttar som J ska redigera. Ett bevis på att det verkligen är sant. Att jag har lyckats med det olyckbara. Jag har minnesluckor från visningen. Mest tittar jag på filmen för att analysera, försöka minnas och planera. Hur såg allt egentligen ut? Rymmer jag mitt gigantiska matbord nånstans? Skulle jag kunna ha sängen i det där hörnet… eller blir det kanske bättre i det där? Filmen tog jag i smyg, mest för att Annelie var nyfiken. Nu är den guld värd för mig.

Livet är en besynnerlig tango. Jag håller fast vid det. Det är besynnerligt, förunderligt hur snabbt allt kan bli som man vill att det ska vara. Hur snabbt man kan komma över nånting som är så eftertraktat, otillgängligt. Nånting jag kan kalla för mitt alldeles egna. Mitt. Mitt mitt mitt. Vilket underbart treårs-trotsigt ord det är.

99,99999% av Stockholms hyresrättsbestånd (som är i ett krympande tillstånd) förmedlas genom bostadskön, interna köer eller kontakter och svarta pengar. Men det finns ett undantag – Wallenstams hemsida. Den som klickar först hamnar först i kön. Som bostadssnabben, fast med mindre omöjliga lägenheter. På onsdan får jag en kallelse till visning. På torsdag morgon går jag och tittar på lägenheten (som man måste tacka ja eller nej till på plats), jag tackar ja. Samma förmiddag faxar jag över mitt anställningsbevis (ljuva Canon, ljuva Kontorsfixarna, tack Gud, tack ödet, tack allt!) Samma eftermiddag får jag veta att jag har fått lägenheten. Den är min!!! Världen håller andan, lägger huvudet på sned och ler.

Det är fredag. Solens strålar torkar regnvåt asfalt på andra sidan Wallenstampalatsets panoramafönster när jag sätter min underskrift på kontraktet. Pennan darrar i handen. Kråkan blir sladdrig och tunn, som om den vore skriven av en 80-åring. Jag tittar upp och väntar på att Lennart Swahn ska hoppa upp ur något arkivskåp. Det gör han inte. Ögonen är tårsuddiga när jag kliver ut ur huset med kontraktet i en svart Wallenstamkasse. Det är alltså så här det känns. Ren, oblandad lycka. Ren och outspädd som brännvin.

Nycklarna ligger också i kassen. På måndag flyttar jag in. Det finns bara ett minor problem… vad ska jag nu kalla min blogg? Råckstablues? Well…