Well I'm back

Och där.
När jag sitter på bussen och ser ännu en svart novemberkväll duggregna, krypköra förbi kommer orden tillbaka till mig. Som vanligt när det gäller orden så märker jag aldrig när de tassar iväg, för det är just det de gör, de smyger undan, tippar bort till nån annanstans, lämnar mig kvar, ordlös, naken. Och jag förstår aldrig riktigt hur det går till, än mindre kan jag sätta fingret på när det riktigt skedde… många gånger har jag satt mig vid datorn, öppnat upp min bloggsida och tänkt att nu. Nu ska jag skriva, nu har jag ju Internet igen, nu har det hänt något jag vill berätta, förmedla, analysera… bara för att upptäcka att det inte går, att de inte finns.

När orden kommer tillbaka däremot är det sällan så… eller jo, ibland kommer de tillbakatassande med svansen mellan benen, står och väntar i hallen som en skamsen hund när jag kommer hem från jobbet, men för det mesta anfaller de gryningsplötsligt, med en kamikaze-pilots skoningslösa målmedvetenhet. Och jag kan inget annat göra än att kapitulera. Plötsligt skriver jag utan att ha något att berätta. Skriver för att skrivandet vill, och det jag tänkte berätta orkar jag inte ens återberätta…