Det fanns en gång en liten tjej. Sex år gammal klev hon ur ett flygplan på andra sidan jordklotet och hettan slog emot henne som en vägg. Det var det första hon förundrades över – att värme, ljud och dofter kan vara så påtagliga att man krockar med dem och studsar tillbaka, som en tennisboll mot en vägg.
Och hon visste.
Hon visste att hennes bror väntade på henne. Att de var där för att hämta hem honom. Att det skulle bli Sanning, Verkligt, Sant.

Monsunregn och blodigt inbördeskrig blev hennes första möte med det hon hört andra kalla utomlands, med det som inte var Svergie.
Och hon såg.
Hon såg rikedom, färger, former, öden, vardag. Kvinnor i guldbroderade tyger. Heliga män och heliga kor. Men också fattigdom. I sin mest utpräglade, utstuderade form.
Och hon insåg.
Att ingen kan göra något för alla och ingen kan göra allt för någon, men något litet för någon annan, det var det hon ville göra. Och det skulle kunna vara så enkelt och det skulle kunna göra sån skillnad.

Det fanns en gång en liten tjej. Som visste precis vad hon ville. Hon tog med sig sin bror hem, som den självklaraste sak i världen. Men samtidigt glömde hon kvar något, där i det röda gatudammet, bortom oceaner. En del av sitt hjärta. Men med ett barns ogrumlade logik tänkte hon att vad spelar det för roll, jag kommer ju tillbaka.

Det fanns en gång en liten tjej. Som visste precis vad hon skulle. Hon skulle bara vänta lite. Växa lite. Först. Men medan hon växte och väntade. Så växte hon upp, förstod, försvann. Backade, bleknade, absorberades, assimilerades, indoktrinerades.

Och länge trodde jag att det var allt hon nånsin skulle vara. Ett minne, en lek, en sång. En doft, ett suddigt foto.

Men plötsligt gör hon sig påmind och jag ser hur nära varandra vi står och alltid har stått. Och är det någon jag alltid måste vara sann emot så är det just henne, min sexåring. Och hon vet, jag vet att det kan bli Sanning, Verkligt, Sant.
Det kanske kan bli verklighet.
Bli av.