Hämningar...

ja sedan jag kom tillbaks från Indien är det nog just sådana jag har burit på, så jag har känt mig – hämmad. Trots att jag vet det förmodligen aldrig har inträffat att någon okänd människa har råkat snubbla in på min blogg, så är det ändå det jag brukade låtsas, tanke-leka. På min blogg ville jag vara den anonyma tyckaren. Med okänd identitet och vässad penna. Och ni, den handfull människor, som känt till min blogg kan känna er hedrade. Officiellt har jag aldrig haft någon. Fram till Indien. Det som hände när jag startade min reseblogg var att det automatiskt skapades en liten stig mellan den nya och den gamla bloggen och vips

var min identitet röjd.
Och sen dess har jag varit hämmad
från att skriva.

I ett svagt ögonblick fick jag till och med för mig att det var därför jag inte fick komma tillbaka till Canon, för att jag hade råkat nämna en chef eller två, ett ord, ett uns, en nyans. Och jag har tänkt att nu är det färdigskrivet. På den här kanalen. Vill inte starta en helt ny blogg, vill ha min historia. Och jag kommer ändå aldrig att skriva regelbundet, kommer alltid att besvika, är oregelbunden till min natur.

Men så börjar det klia i fingrarna igen för det bor stavelser, ord och rader överallt omkring mig. I lattepappan med lösknuten slips som drar ned byxorna på sin treåring så att han kan kissa mot ett av Odengatans träd mitt i fredagsruschen, så indiskt på nåt vis. I killen som slänger av sig kläderna och dyker ned i pollengult vatten vid strandpromenaden i Alvik på sin lunchrast. I kvinnan i regnet som letar efter Ångermannagatan, lätt desperat. I dunsen av DN på dörrmattan och doften av regnvåt asfalt som letar sig in i min sömn. Och alla dessa ord, strofer, fragment tycks till slut bilda ett mönster. Ett språk. Som är mitt, som vill ut.

Det stämmer att jag har befunnit mig i närheten av Indien hela våren. Det stämmer att det har hänt att jag har vaknat i en vargtimme och sett ekens kala grenar avteckna sig mot en bleknande himmel utanför fönstret och för ett kort ögonblick inte vetat om jag befunnit mig innan eller efter Indien. Som i ett Lostavsnitt där man under de första sekunderna av klippen från livet bortom ön får fundera på om det är framtid eller förflutet. Det enda jag har känt är det vibrerande crescendot, att snart, snart eller alldeles nyss. I april kunde jag vakna i ett ryck, yrstirrig över att jag låg efter med packning och vaccinationer och tänka att jag borde slå till på det hudfärgade värdebältet på väskaffären på Sveavägen. Och i januari kunde jag ibland, när jag låg och flöt strax under den yta som skiljer sömn från vakenhet, känna hur jag redan bar på minnen… av hur kylig den röda sanden känns under fotsulorna när jag bär mina hinkar från vattentanken, sval även i middagshettan och finkornig som mjöl. Och hur det karusellsuger i magen när jag kryssar bak på en vespa genom myllrande bazarer upp mot ett fort som ser ut som ett sandslott i en oändlig sandlåda.