Har känt mig ämlig och lemmen och hurvig och pjern hela dagen idag, verkar ha åkt på någon sorts post-bakfylla-förkylning-3:e-gången-gillt. I declare it here and now. Jag ska nog aldrig mer dricka alkohol i mitt liv! Är för gammal för sånt. Sitter och fryser framför TV:n. Stackar, stackars Alexandra Pascalidou, hon vill ju inte vara där. Hon vill inte stå i en lila-poppad stationsstudio och prata med TV-kocken. Man ser hur leendet skakar lite i mungiporna på henne och hur det aldrig är hon som frågar Lasse Bengtsson vad han ska servera för nyheter, det skulle helt enkelt vara för smärtsamt. Nu försöker hon föra in samtalsämnet på vilken brutal klass- och etnicitetsavdelare sportlovet är. Hur sportlovet bokstavligen skär samhället i två skikt; de som har - och de som inte har - råd och nedärvt hälsokulturarv att lämna stan för en veckas vintersport. Hur hon tvingades ljuga och säga till övre medelklassungarna på fina innerstadsgymnasiet att hon skulle åka till Sälen med familjen när hon egentligen skulle jobba på typ Ferdo's Kebab hemma i Rinkeby hela lovet och hur hon... nä, hon kommer som vanligt inte längre för där skrikavbryter Carolina Gynning med ett : "Alltså, peå taul om skeidooor, meiiin mamma hade ett jätteskeuuumt sätt att lära meig å meiiin breor att eåka skeidooor peå å jaog laärde meig mycke' snabbare än breorsan!!!" och Alexandras mungipor rycker till lite extra, men det konstigaste av allt: hur kan Carolina Gynnings tuttar vara lika stora trots att hon har tagit ut siliconet nu? Har hon fyllt ut BH:n med ett par löstagbara sillisar nu istället?

Hon

Hon satt i en bil och solen flöt in genom vindrutan,
genomblekte, lutade huvudet mot ratten,
så sval den kändes mot hennes hetfuktiga
och hon tänkte…

Hon satt i en bil i en stad och
eftermiddagssolen flöt in genom vindrutan,
genomblekte dammluften, hon lutade huvudet mot ratten,
så sval den kändes mot hennes hetfuktiga panna
och hon tänkte att nu…

Hon satt i en bil på en parkering i en stad och
eftermiddagssolen flöt in genom vindrutan,
genomblekte dammluften, hon lutade huvudet mot ratten,
så sval den kändes mot hennes hetfuktiga panna
och hon tänkte att nu
slutar tiden stannar allt så futtigt på något vis
att det inte blev mer av livet och tiden och kärleken,
de lovade ju så mycket till en början…

Fredagsledigt

Ligger på soffan, lyssnar på Pulp och äter falafel och center och läser Svinalängorna i stället för att göra vettiga saker och söka jobb och vara duktig och söka ännu mer jobb, men hallå, jag är faktiskt sjuk, igen... och då får man dispens, har förmodligen smittats av tuberkulosen, difteri eller ebola, bara för att jag inte tog det där tredjevärlden-vaccinpaketet som pappa propsade på innan jag började hänga på Migrationsverket, pappa brukar ju veta bäst…

Man kanske borde ta och lägga upp sin blogg på den där
bloggportalen och kolla om nån surfar förbi. Frågan är bara under vilken kategori man skulle lägga den, vill ju inte hamna under övrigt... får nog skaffa mig en lite tydligare profil först...

Tjuvlyssnat på tuben precis innan jag kliver av:
"Nä, ditt pucko! Jag sa inte att jag var på krogen! Jag är vid Tallkrogen!"

Ett nät av händelser breder ut sig över mina dagar. På fredan låser jag ut mig själv. Vad som ska bli en minuts prommis till tvättstugan förvandlas till ett sex timmar långt studiebesök i uteliggarnas vardag, skumpandes fram och tillbaka på buss och tunnelbana, mobil-lös, pengalös och strumplös i vinterskorna med otvättat hår och mjukisbyxor och ett SL-kort som enda ägodel.

På lördan har jag förfest hos mig, bjuder på saffranscheesecake och lite snittar (fast jag borde nog fast lite chips och sånt också, nåväl, skyller på utelåsningen… den förkortade i alla fall garanterat mitt liv med några månader eller så…) och jag tycker allt är alldeles, alldeles underbart… tack mina vänner för att ni finns! Ni betyder så mycket mer för mig än vad jag för det mesta förmår tala om, utan er skulle jag ha mycket, mycket svårare att se mina braiga sidor. Efteråt går vi på Debaser och jag måste faktiskt säga att jag älskar det stället av hela mitt väsen. På uteställen där könsrollerna är tydligt utstakade, där män är manliga, karliga, förande och kvinnor är feminina, urringade, undanglidande, förda känner jag mig alltid tafatt och stel, osäker, osynlig… Debaser är mer som en Trästocksfestival under tak, hela könsskådespeleriet grumlas liksom av nåt annat… mer centralt, men samtidigt tycks det ligga en nästan smått erotisk stämning i luften et je l’adore, I adore it! Och för andra helgen i rad inträffar det, jag står och pratar med en kille som plötsligt spänner ögonen i mig, lägger huvudet på sned, ler lite underfundigt och frågar: ”Jaha, och hur var det att växa upp i Skellefteå, då? Hur var det? Hur var Skellefteå?” Och vad svarar man? Vad får dom den frågan ifrån? Jag vägrar servera några floskler, säger istället att jag är glad över att ha fått uppleva just mina tonår just där just då, glad att ha fått pubertera i hjärtat av popkusten, i kärnan av 90-talet då skelleftepop var ett begrepp, en genre och nya band ploppade upp som svampar ur jorden och världen var till för att erövras och ingenting var omöjligt, ingenting. Ok, en aning mer komprimerat, men så säger jag och till svar får jag ett: ”men, men, var det inte kallt?” Vad svarar man? Vad får dom den frågan ifrån?

På måndan är jag ledig, framåt eftermiddan tar jag pendeln ut till Märsta, med Swera till Migrationsverkets vitkala väggar och söndersuttna tygsoffor och det är otroligt frustrerande, omskakande, uppväckande verkligt och jag slås av att jag får mer än jag ger.

Och idag uppnår jag visst en respektingivande ålder jag inte ens kan uttala på ett normalt och rikssvenskt sätt måste öva, annars kommer detta att bli ett långt år...

februariblekan flyter in genom entréfönstren, utanför viner stora lapphandskar runt som varken verkar falla nedåt eller uppåt, de liksom bara viner, ramar in utsikten över Flempans miljonprogramshus, skrikfärgade underhållsfria fasader och foajén är tom som vanligt.
det är februari,
det är eftermiddag,
det är fettisdag och
jag fyller år,
återkommer...

För att förbereda den kommande helgens förstagångsbesökare på vad som väntar dem publiceras här ett par exklusiva bilder från en av Stockholms mer fashionabla adresser.

Mina fönster fotade från utsidan...

...och utsikten fotad från insidan.

Den legendariska gungställningen fotad på lång och...

...relativt nära håll.

Sitter och halvsover i receptionen, trodde jag skulle få vara ledig idag men blev inringd. Entrén är full av folk men jag har inget att göra. Snälla kom fram till mig, vem som helst, fråga om vad som helst. Jag vill ha något att göra tiden står still och jag har mindre än en vecka kvar som 26-åring, känns tungt...

I kväll kommer Indien förbi.
För några dagar flyttar Indien in i min enkla boning.
Indien... och Västerbotten.
Ska bli intressant...

En västerbottensost på Stureplan

Näsan har hon bestämt fått från Venezuela, man kan se det indianska i den. Hon är venezuelsk-finsk, men så fort hon öppnar munnen avslöjar dialekten henne, inte markant, men ljuvligt bekant för ett vant öra och hon ser bekant ut, det är konstigt att man kan känna igen någons ansikte bara sådär, trots att man aldrig har gått på samma skola eller jobbat på samma jobb. Skellefteå är en liten stad – lönndryg, mais petit. Annelie och Tina känner egentligen inte varandra, de fick varandra nummer av en gemensam bekant som misstänkte att dessa två halvnyblivna stockholmare hade ganska mycket gemensamt och de har bara träffats en gång förut. Nu sitter vi i bilen på väg från Huvudsta in till city, hennes körstil är också skellefteitisk, helt klart. Det finns inte många körskolor i schtaan, alla kör på samma sätt… även jag.

På T-centralen möter vi upp Tinas två kompisar från Liverpool som just kommit med planet och tillsammans förflyttar vi oss mot Sveavägen och Club Havanna. Trots vinet och privatlektionen på Annelies vardagsrumsgolv så är jag nervös for I have reach the point of no return, det är för sent att balla ur, ikväll trampar jag ny nya stigar, bryter ny mark. Jag ska för första gången i mitt liv gå på salsaklubb.

Toner och melodier som har slumrat allt för länge inom mig vaknar till liv, toner från en tid, toner av ett språk. Engelsmännen skrattar åt att jag låter så irländsk, jag försvarar mig med att det är dom som smittar av sig och vi kommer in på hur irländarnas språk och kynne färgat hela Liverpool, hur britterna som en del av kolonialiseringen av Irland drev generationer efter generationer irländare i lansflykt, i sekel efter sekel. Planen var att de skulle lämna kontinenten och aldrig mer komma tillbaka – de flesta kom dock aldrig längre än till Liverpools förslummade hamnkvarter.

Havanna är ett avspänt, publiknande ställe där dansgolv och bar liksom flyter ihop och alla dansar med alla – ung som gammal, kubanska gubbar och svenska damer med latinofetisch. Det andas vardag och opretention. Dröjer inte länge förrän det dyker upp en liten peruansk man i sina bästa år och med honom får jag inte alls ta mina inövade lektion 1-steg utan han skickar iväg mig i otaliga avancerade snurrserier och jag känner mig som en bångstyrig otymplig häst som inte svarar på ryttarens signaler och det är faktiskt inte så tokigt, det här med salsa…

Jag utforskar sannerligen nya områden denna natt. Stockholm är en besynnerlig stad. Från Havanna till Stureplan tar det sisådär en minut med taxi (som engelsmännen propsar på att vi ändå ska ta), fast kastet är milsvitt. Av någon outgrundlig anledning vill Liverpoolarna gå på klubben Solidaritet. Annelie är förkyld och har åkt hem men jag har min väska i Tinas bil och finner mig nu alltså stå i en stureplanskö med dessa nyfunna vänner. Klockan är halv två när vi efter 45 minuters köande, mot alla rimliga odds kliver över tröskeln till Solidaritet. Efter ytterligare en kvarts köande för att få hänga in jackorna drar vi iväg på en runda för att leta rätt på de, vid det här laget, helt försvunna Liverpoolarna. Av någon ödesbestämd anledning har jag råkat slänga på mig samma outfit som alla andra (alltså inte det gamla vanliga, röda cheap monday + något fångrandigt/70-taligt upptill). Det är snarare råmaterialet inuti kläderna som sticker ut - A: Jag har högst BMI i hela lokalen och B: Jag har (med flera decimeters marginal) kortast hår. Tina går tre steg framför mig men plötsligt går hon upp i rök! Hon försvinner i tomma intet! Jag försöker att inte gå för stora svängar, hon kan inte ha hunnit långt, men snart springer jag planlöst fram och tillbaka, upp och ner, betar av övre och nedre dansgolvet, barerna, vip-lounchen, men hon finns inte nånstans! Jag grips av panik, det är tjock av folk och alldeles för ljust i lokalen, jag plöjer mig fram mellan rosa skjortärmar och stelvaxade back-slicks, sick-sackar mellan is-hinkar, duckar under champangeskålande händer och krockar med silikontuttar, men förgäves. Hjälp jag har tappat bort mitt sällskap jag är ensam och det är bara brats överallt brats brats brats jag kommer att dö brat-döden jag är en katt på hett plåttak en västerbottning i okänd terräng jag är en vilsen västerbottensost på Stureplan.

Då.
Då till slut dyker hon upp lika plötsligt som hon försvann. Jag behöver kylas av och köper en stor stark (bartendern höjer på ögonbrynen få se, öl... vad var det för något...) för 57 kronor men hinner bara ta en klunk innan en karl går förbi och välter ut den. James, den ene av Liverpoolarna, har helt klart sex-appeal. Han vill bara få kontakt med a hot swedish girl men klagar över att det är så svårt. Att jag, relativt svensk och synnerligen kontaktsökande, står mitt emot honom verkar inte bekomma honom.

När vi kommer ut har sista tunnelbanan gått och jag förbereder mig på ett par hårda uteliggartimmar i väntan på första morgontåget men Tina förbarmar sig över mig och kör hem mig och James och Mark har inget emot denna major omväg för nu får de plötsligt se en blåupplyst glob de inte ens visste existerade, eller Jesus fucking God! It’s fucking amazing. It looks like something from fucking Startreak! som snygg-James väljer att uttrycka det.