En västerbottensost på Stureplan

Näsan har hon bestämt fått från Venezuela, man kan se det indianska i den. Hon är venezuelsk-finsk, men så fort hon öppnar munnen avslöjar dialekten henne, inte markant, men ljuvligt bekant för ett vant öra och hon ser bekant ut, det är konstigt att man kan känna igen någons ansikte bara sådär, trots att man aldrig har gått på samma skola eller jobbat på samma jobb. Skellefteå är en liten stad – lönndryg, mais petit. Annelie och Tina känner egentligen inte varandra, de fick varandra nummer av en gemensam bekant som misstänkte att dessa två halvnyblivna stockholmare hade ganska mycket gemensamt och de har bara träffats en gång förut. Nu sitter vi i bilen på väg från Huvudsta in till city, hennes körstil är också skellefteitisk, helt klart. Det finns inte många körskolor i schtaan, alla kör på samma sätt… även jag.

På T-centralen möter vi upp Tinas två kompisar från Liverpool som just kommit med planet och tillsammans förflyttar vi oss mot Sveavägen och Club Havanna. Trots vinet och privatlektionen på Annelies vardagsrumsgolv så är jag nervös for I have reach the point of no return, det är för sent att balla ur, ikväll trampar jag ny nya stigar, bryter ny mark. Jag ska för första gången i mitt liv gå på salsaklubb.

Toner och melodier som har slumrat allt för länge inom mig vaknar till liv, toner från en tid, toner av ett språk. Engelsmännen skrattar åt att jag låter så irländsk, jag försvarar mig med att det är dom som smittar av sig och vi kommer in på hur irländarnas språk och kynne färgat hela Liverpool, hur britterna som en del av kolonialiseringen av Irland drev generationer efter generationer irländare i lansflykt, i sekel efter sekel. Planen var att de skulle lämna kontinenten och aldrig mer komma tillbaka – de flesta kom dock aldrig längre än till Liverpools förslummade hamnkvarter.

Havanna är ett avspänt, publiknande ställe där dansgolv och bar liksom flyter ihop och alla dansar med alla – ung som gammal, kubanska gubbar och svenska damer med latinofetisch. Det andas vardag och opretention. Dröjer inte länge förrän det dyker upp en liten peruansk man i sina bästa år och med honom får jag inte alls ta mina inövade lektion 1-steg utan han skickar iväg mig i otaliga avancerade snurrserier och jag känner mig som en bångstyrig otymplig häst som inte svarar på ryttarens signaler och det är faktiskt inte så tokigt, det här med salsa…

Jag utforskar sannerligen nya områden denna natt. Stockholm är en besynnerlig stad. Från Havanna till Stureplan tar det sisådär en minut med taxi (som engelsmännen propsar på att vi ändå ska ta), fast kastet är milsvitt. Av någon outgrundlig anledning vill Liverpoolarna gå på klubben Solidaritet. Annelie är förkyld och har åkt hem men jag har min väska i Tinas bil och finner mig nu alltså stå i en stureplanskö med dessa nyfunna vänner. Klockan är halv två när vi efter 45 minuters köande, mot alla rimliga odds kliver över tröskeln till Solidaritet. Efter ytterligare en kvarts köande för att få hänga in jackorna drar vi iväg på en runda för att leta rätt på de, vid det här laget, helt försvunna Liverpoolarna. Av någon ödesbestämd anledning har jag råkat slänga på mig samma outfit som alla andra (alltså inte det gamla vanliga, röda cheap monday + något fångrandigt/70-taligt upptill). Det är snarare råmaterialet inuti kläderna som sticker ut - A: Jag har högst BMI i hela lokalen och B: Jag har (med flera decimeters marginal) kortast hår. Tina går tre steg framför mig men plötsligt går hon upp i rök! Hon försvinner i tomma intet! Jag försöker att inte gå för stora svängar, hon kan inte ha hunnit långt, men snart springer jag planlöst fram och tillbaka, upp och ner, betar av övre och nedre dansgolvet, barerna, vip-lounchen, men hon finns inte nånstans! Jag grips av panik, det är tjock av folk och alldeles för ljust i lokalen, jag plöjer mig fram mellan rosa skjortärmar och stelvaxade back-slicks, sick-sackar mellan is-hinkar, duckar under champangeskålande händer och krockar med silikontuttar, men förgäves. Hjälp jag har tappat bort mitt sällskap jag är ensam och det är bara brats överallt brats brats brats jag kommer att dö brat-döden jag är en katt på hett plåttak en västerbottning i okänd terräng jag är en vilsen västerbottensost på Stureplan.

Då.
Då till slut dyker hon upp lika plötsligt som hon försvann. Jag behöver kylas av och köper en stor stark (bartendern höjer på ögonbrynen få se, öl... vad var det för något...) för 57 kronor men hinner bara ta en klunk innan en karl går förbi och välter ut den. James, den ene av Liverpoolarna, har helt klart sex-appeal. Han vill bara få kontakt med a hot swedish girl men klagar över att det är så svårt. Att jag, relativt svensk och synnerligen kontaktsökande, står mitt emot honom verkar inte bekomma honom.

När vi kommer ut har sista tunnelbanan gått och jag förbereder mig på ett par hårda uteliggartimmar i väntan på första morgontåget men Tina förbarmar sig över mig och kör hem mig och James och Mark har inget emot denna major omväg för nu får de plötsligt se en blåupplyst glob de inte ens visste existerade, eller Jesus fucking God! It’s fucking amazing. It looks like something from fucking Startreak! som snygg-James väljer att uttrycka det.