Ett nät av händelser breder ut sig över mina dagar. På fredan låser jag ut mig själv. Vad som ska bli en minuts prommis till tvättstugan förvandlas till ett sex timmar långt studiebesök i uteliggarnas vardag, skumpandes fram och tillbaka på buss och tunnelbana, mobil-lös, pengalös och strumplös i vinterskorna med otvättat hår och mjukisbyxor och ett SL-kort som enda ägodel.

På lördan har jag förfest hos mig, bjuder på saffranscheesecake och lite snittar (fast jag borde nog fast lite chips och sånt också, nåväl, skyller på utelåsningen… den förkortade i alla fall garanterat mitt liv med några månader eller så…) och jag tycker allt är alldeles, alldeles underbart… tack mina vänner för att ni finns! Ni betyder så mycket mer för mig än vad jag för det mesta förmår tala om, utan er skulle jag ha mycket, mycket svårare att se mina braiga sidor. Efteråt går vi på Debaser och jag måste faktiskt säga att jag älskar det stället av hela mitt väsen. På uteställen där könsrollerna är tydligt utstakade, där män är manliga, karliga, förande och kvinnor är feminina, urringade, undanglidande, förda känner jag mig alltid tafatt och stel, osäker, osynlig… Debaser är mer som en Trästocksfestival under tak, hela könsskådespeleriet grumlas liksom av nåt annat… mer centralt, men samtidigt tycks det ligga en nästan smått erotisk stämning i luften et je l’adore, I adore it! Och för andra helgen i rad inträffar det, jag står och pratar med en kille som plötsligt spänner ögonen i mig, lägger huvudet på sned, ler lite underfundigt och frågar: ”Jaha, och hur var det att växa upp i Skellefteå, då? Hur var det? Hur var Skellefteå?” Och vad svarar man? Vad får dom den frågan ifrån? Jag vägrar servera några floskler, säger istället att jag är glad över att ha fått uppleva just mina tonår just där just då, glad att ha fått pubertera i hjärtat av popkusten, i kärnan av 90-talet då skelleftepop var ett begrepp, en genre och nya band ploppade upp som svampar ur jorden och världen var till för att erövras och ingenting var omöjligt, ingenting. Ok, en aning mer komprimerat, men så säger jag och till svar får jag ett: ”men, men, var det inte kallt?” Vad svarar man? Vad får dom den frågan ifrån?

På måndan är jag ledig, framåt eftermiddan tar jag pendeln ut till Märsta, med Swera till Migrationsverkets vitkala väggar och söndersuttna tygsoffor och det är otroligt frustrerande, omskakande, uppväckande verkligt och jag slås av att jag får mer än jag ger.

Och idag uppnår jag visst en respektingivande ålder jag inte ens kan uttala på ett normalt och rikssvenskt sätt måste öva, annars kommer detta att bli ett långt år...