In the Beginning...

Och så står man där. På en innergård vid Karlaplan med ett champangeglas i handen. Och försöker mingla och le och svara på tipsrundefrågor om Justin Timberlake och säga allt det rätta till konsultcheferna och le, framförallt le.

I vissa situationer känner jag mig alltid som en utomjording, vissa saker lär jag mig aldrig. Jag greppar inte mingel, förstår inte hur man gör. Ofta tycker jag att folk bara kastar ord på varandra. Ord, ord, ord, men ingenting blir sagt. Ord i långa haranger, olika konstellationer, ord staplade på varandra, långt, långt ifrån det jag en gång kallade dialog. Vissa väntar beskedligt på att samtalspartnern nån gång ska bli tyst så att de själva snabbt kan börja prata om det som de tänkt säga i en kvart, utan att lyssna. Andra avbryter krasst, hugger när det passar, vid första association sparkas en lång monolog igång.

När jag just hade flyttat ifrån Skellefteå var jag urusel på att avbryta, jag visste helt enkelt inte hur man bar sig åt. I takt med att åren har gått har jag övat upp en viss aggressivitet, men samtidigt har jag en känsla av att ju mer jag förändrar mitt sätt att samtala, desto längre bort kommer jag ifrån den jag egentligen är, den jag en gång var. I Skellefteå är det avbrytarna som anses som de socialt inkompetenta och en tystnad måste vara relativt lång innan den klassas som en obekväm tystnad, inte oändligt lång, men längre. Här känns det som att andra koder gäller, minsta avbrott, minsta sekund bör, och ska fyllas med ord. Ord, ord, ord. Stapelvara, färskvara. Här är det de tysta, eftertänksamma som avviker från normen. Att tiga är silver, att tala är guld.

Jag har analyserat det med mina skelleftekompisar som utvandrat söderut (läs allihopa, ingen blev kvar) och vi har alltid tolkat det som skillnad mellan det vi lite slarvigt kallar norrländskt kontra det övriga, det som vi aldrig skulle benämna som svea-götaländskt. Men vad vet jag om Norrland egentligen? Denna heterogena, konturlösa massa, denna konstruerade enhet. Vad har jag för referensramar? Jag anar att allt är mycket smalare än så. Sara Lidman pratade ofta om folket i Skelleftedalens säregna förhållande till samtalet, till samspelet mellan ord och tystnad, dynamiken mellan de som deltar i samtalet och själva samtalets själ. För det finns en själ. Ord är besjälade, befolkade. I mötet mellan nybyggare och det väglösa landskap man försökte greppa, tämja, kolonisera, med Bibeln som enda förklaringskälla, omvärldslänk, men ljusår ifrån biskopar och domkyrkor, grydde ett språk. Svenska, fast ändå inte. Bonnska, fast ändå svenska. I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. /…/ I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.
Kanske är detta vad mitt väsen andas. Kanske är det därför jag tycker mig se ordinflation överallt, ord tillknycklade, ihopträngda likt djur på en boskapstransport. Allt har en förklaring. Mingel kommer aldrig att bli min starka sida. Det är därför jag står där och anstränger mig för att delta med min mimik, sippa på min champagne och framförallt le – le som en fotomodell.