Det fanns en gång en liten tjej. Sex år gammal klev hon ur ett flygplan på andra sidan jordklotet och hettan slog emot henne som en vägg. Det var det första hon förundrades över – att värme, ljud och dofter kan vara så påtagliga att man krockar med dem och studsar tillbaka, som en tennisboll mot en vägg.
Och hon visste.
Hon visste att hennes bror väntade på henne. Att de var där för att hämta hem honom. Att det skulle bli Sanning, Verkligt, Sant.

Monsunregn och blodigt inbördeskrig blev hennes första möte med det hon hört andra kalla utomlands, med det som inte var Svergie.
Och hon såg.
Hon såg rikedom, färger, former, öden, vardag. Kvinnor i guldbroderade tyger. Heliga män och heliga kor. Men också fattigdom. I sin mest utpräglade, utstuderade form.
Och hon insåg.
Att ingen kan göra något för alla och ingen kan göra allt för någon, men något litet för någon annan, det var det hon ville göra. Och det skulle kunna vara så enkelt och det skulle kunna göra sån skillnad.

Det fanns en gång en liten tjej. Som visste precis vad hon ville. Hon tog med sig sin bror hem, som den självklaraste sak i världen. Men samtidigt glömde hon kvar något, där i det röda gatudammet, bortom oceaner. En del av sitt hjärta. Men med ett barns ogrumlade logik tänkte hon att vad spelar det för roll, jag kommer ju tillbaka.

Det fanns en gång en liten tjej. Som visste precis vad hon skulle. Hon skulle bara vänta lite. Växa lite. Först. Men medan hon växte och väntade. Så växte hon upp, förstod, försvann. Backade, bleknade, absorberades, assimilerades, indoktrinerades.

Och länge trodde jag att det var allt hon nånsin skulle vara. Ett minne, en lek, en sång. En doft, ett suddigt foto.

Men plötsligt gör hon sig påmind och jag ser hur nära varandra vi står och alltid har stått. Och är det någon jag alltid måste vara sann emot så är det just henne, min sexåring. Och hon vet, jag vet att det kan bli Sanning, Verkligt, Sant.
Det kanske kan bli verklighet.
Bli av.

Och imorgon var det visst tänkt att jag skulle hålla nån slags presentation för Mats och Mia från Karlskrona och kanske, kanske även, om jag har mod, take the boss by the balls.
Arma mig.
Snälla sömn, infinn dig i natt. Jag behöver dig!

Radhushem och köttbullar

Ti hi, mitt hem ser numera ut som ett radhuskvarter, möblerna står uppradade kant i kant likt prydliga huslängor. Inte kedjehus eller parhus där garage och häckar avskärmar hus från hus, utan just radhus.
Tätt. Kompakt.
Kant i kant med halldörrens list står stringbordet och bredvid det, garderoberna. Där garderoberna slutar börjar sängen och där sängen slutar börjar Jonas. Där Jonas slutar tar soffan Tellus vid, med diskret stenbord på sin bakgård, och där Tellus slutar bor en liten förrvirrad fåtölj. Tätt upptryckt mot fåtöljen står Bjursta och där Bjursta slutar tar kokvrådörren vid, efter kokvrådörren sträcker Lack ut sig och efter Lack har vi roterat 360 grader och står återigen i dörren till hallen.
Men jästarns vad jag älskar min nya soffa. Blodröd och fyrkantig. Som en julkyss. Och jästarns vad jag har kört lastbil idag. Över Essingar och under jord, ackompanjerad av dieselmotorns dova brummande. Kört lastbil och ätit köttbullar.

Lite kreativitet...

Indisk kvinna goes Warhol

Well I'm back

Och där.
När jag sitter på bussen och ser ännu en svart novemberkväll duggregna, krypköra förbi kommer orden tillbaka till mig. Som vanligt när det gäller orden så märker jag aldrig när de tassar iväg, för det är just det de gör, de smyger undan, tippar bort till nån annanstans, lämnar mig kvar, ordlös, naken. Och jag förstår aldrig riktigt hur det går till, än mindre kan jag sätta fingret på när det riktigt skedde… många gånger har jag satt mig vid datorn, öppnat upp min bloggsida och tänkt att nu. Nu ska jag skriva, nu har jag ju Internet igen, nu har det hänt något jag vill berätta, förmedla, analysera… bara för att upptäcka att det inte går, att de inte finns.

När orden kommer tillbaka däremot är det sällan så… eller jo, ibland kommer de tillbakatassande med svansen mellan benen, står och väntar i hallen som en skamsen hund när jag kommer hem från jobbet, men för det mesta anfaller de gryningsplötsligt, med en kamikaze-pilots skoningslösa målmedvetenhet. Och jag kan inget annat göra än att kapitulera. Plötsligt skriver jag utan att ha något att berätta. Skriver för att skrivandet vill, och det jag tänkte berätta orkar jag inte ens återberätta…

Farväl Tallis

kanske är det just så här Tallkrogen mest av allt har etsat sig fast i mig. Vissa bilder lämnar aldrig. Kanske är det bilderna av prunkande balkonger...

...oaser i spruckna 50-talsfasader...

...och den kontinentala stämningen kring trädet med vaxduksbordet och pelargonbalkongen där det alltid står en liten gumma och håller koll på allt som sker.

Kanske är det just dessa bilder, dofter, ljud som kommer att bestå.

Sista natten on the south side. Tallkrogen, Mon Amour, farväl. I morgon är jag upplänning.

Saliga...

...äro de som icke hava ridbyxlår ty de kunna bära Cheap Monday och Acne Jeans utan att deras häckar framträda i platt och päronformad dager.

Helrenoverad pärla med insynsskyddat läge

NORDINGRÅGATAN 4

Kommun: Stockholm
Stadsdel: Vällingby
Objekttyp: Lägenhet
Rum: 1 rum+kokvrå
Boarea: 24,8 m²
Utgångspris: 950 000

Välkomnande rymlig hall med goda avhängningsmöjligheter,

ljusa väggar och alldeles ny golvmatta.

Rummet erbjuder nylagd ekparkett och ljusa väggar i skön harmoni.

Stort fönster med generöst ljusinsläpp vetter ut mot en grön och lummig innergård.

Trevligt kök med gott om förvaring och arbetsutrymme. Nya kökssnickerier och fräscha vitvaror i form av spis, ugn, fläkt samt kyl med köldfack.

Helkaklat badrum med djupblå fondvägg och klinkergolv i ljusa sandtoner. Här finns nyinstallerade faciliteter såsom handdukstork, wc och ett utrymmesekonomiskt handfat. Stambytt -07.

Charmigt bevarade orginaldtaljer från tidigt 50-tal.

Lummiga omgivningar.

Kontakta fastighetsmäklare för ytterligare uppgifter.

The Power of Goodbye

Jag har svårt för att uppdatera min blogg, jag märker det. Ibland har jag svårt att se vem jag egentligen skriver för och varför, men för det mesta har jag bara svårt för att hitta tid. Det är mycket jag har svårt för.

Försöker tömma lägenheten på mig denna söndagseftermiddag. Det är också svårt. Det är som att små bitar av jag har sipprat ut i varenda tum av lägenheten, som te ur en tepåse. Jag plockar i ett hörn och det växer i ett annat.

Classic Gold Weekend på Ireland Today FM. Van Morrison och resultaten ur Gaelic League. Ljuvliga, fruktansvärda drake till ö.

Ställer tillbaka böcker i fönsterbräden, bestick i besticklådor och cannabislängder på sina gardinstänger. Återställer till hur det var. Minns hur lägenheten låg i mina ögon. Då, när jag för första gången klev över tröskeln. Minns höstregnet, tungt mot rutorna och pärmarna som trillat ned i en hög på golvet. Minns vemodet i varenda cell i kroppen. Kroppen där alla delar tycktes sitta lite löst, inte riktigt fastskruvade.

Hur kommer jag då att minnas den här lägenheten, tiden i Tallkrogen. Som en fristad, en transit-enhet, ett undantagstillstånd, uppehållstillstånd. Men som ett hem? Njae. Jag tror inte det. Var sak har väl sin tid. Är det inte så det heter? Du var bra för mig. Vi var bra för varandra, ett tag. Det kunder ha blivit oss, du och jag. Tallkrogen, Mon Amour. Men Förändring och Nytt står och stampar i hallen, småpratar lite med varandra, kommenterar mitt packande och tittar på sina klockor. Nånstans en bit bort hörs ett tåg dundra förbi, vem vet, kanske är det just till Råcksta som det går.

From where I am...

Så är det då slutligen på riktigt, definitivt, oåterkalleligt, opåverkbart. Det är för sent för lobbying, böner, hot. Väga-fram-och-tillbaka-tiden är slut. Nu är allt för sent. Snart är allt över. OK, förändring sägs vara bra, men titta vad de gör!!!!!!!

Kent-rummet är mig extra kärt. Det såg annorlunda ut då. Det är länge sen nu. Nån som känner för att lägga ett bud?

Västerut...

Filmsnutten är ryckig, pixlig och flängig. Om jag hade en sladd så att jag kunde titta på den i datorn skulle jag förmodligen bli åksjuk, men det är mammas gamla mobil och jag har ingen sladd så jag tittar på den i mobilen. 21 sekunder. Om och om igen. Halva helgen. Det känns som julafton. Det är bättre än julafton. Det är som ett bevismaterial. Som såna där filmsnuttar som J ska redigera. Ett bevis på att det verkligen är sant. Att jag har lyckats med det olyckbara. Jag har minnesluckor från visningen. Mest tittar jag på filmen för att analysera, försöka minnas och planera. Hur såg allt egentligen ut? Rymmer jag mitt gigantiska matbord nånstans? Skulle jag kunna ha sängen i det där hörnet… eller blir det kanske bättre i det där? Filmen tog jag i smyg, mest för att Annelie var nyfiken. Nu är den guld värd för mig.

Livet är en besynnerlig tango. Jag håller fast vid det. Det är besynnerligt, förunderligt hur snabbt allt kan bli som man vill att det ska vara. Hur snabbt man kan komma över nånting som är så eftertraktat, otillgängligt. Nånting jag kan kalla för mitt alldeles egna. Mitt. Mitt mitt mitt. Vilket underbart treårs-trotsigt ord det är.

99,99999% av Stockholms hyresrättsbestånd (som är i ett krympande tillstånd) förmedlas genom bostadskön, interna köer eller kontakter och svarta pengar. Men det finns ett undantag – Wallenstams hemsida. Den som klickar först hamnar först i kön. Som bostadssnabben, fast med mindre omöjliga lägenheter. På onsdan får jag en kallelse till visning. På torsdag morgon går jag och tittar på lägenheten (som man måste tacka ja eller nej till på plats), jag tackar ja. Samma förmiddag faxar jag över mitt anställningsbevis (ljuva Canon, ljuva Kontorsfixarna, tack Gud, tack ödet, tack allt!) Samma eftermiddag får jag veta att jag har fått lägenheten. Den är min!!! Världen håller andan, lägger huvudet på sned och ler.

Det är fredag. Solens strålar torkar regnvåt asfalt på andra sidan Wallenstampalatsets panoramafönster när jag sätter min underskrift på kontraktet. Pennan darrar i handen. Kråkan blir sladdrig och tunn, som om den vore skriven av en 80-åring. Jag tittar upp och väntar på att Lennart Swahn ska hoppa upp ur något arkivskåp. Det gör han inte. Ögonen är tårsuddiga när jag kliver ut ur huset med kontraktet i en svart Wallenstamkasse. Det är alltså så här det känns. Ren, oblandad lycka. Ren och outspädd som brännvin.

Nycklarna ligger också i kassen. På måndag flyttar jag in. Det finns bara ett minor problem… vad ska jag nu kalla min blogg? Råckstablues? Well…

.

Livet är en besynnerlig tangokavaljer. Het och snabb vändningarna. Ibland hänger jag inte med. Ibland tappar jag takten, trampar på tårna. Så föränderligt allting är, föränderligt, förgängligt, bestående. Jag klagar inte, kan inte påstå att jag inte gillar rytmen, melodierna och de tvära kast allt tycks ta.
Men aldrig.
Inte för en sekund inbillar jag mig att det är jag som för.

In the Beginning...

Och så står man där. På en innergård vid Karlaplan med ett champangeglas i handen. Och försöker mingla och le och svara på tipsrundefrågor om Justin Timberlake och säga allt det rätta till konsultcheferna och le, framförallt le.

I vissa situationer känner jag mig alltid som en utomjording, vissa saker lär jag mig aldrig. Jag greppar inte mingel, förstår inte hur man gör. Ofta tycker jag att folk bara kastar ord på varandra. Ord, ord, ord, men ingenting blir sagt. Ord i långa haranger, olika konstellationer, ord staplade på varandra, långt, långt ifrån det jag en gång kallade dialog. Vissa väntar beskedligt på att samtalspartnern nån gång ska bli tyst så att de själva snabbt kan börja prata om det som de tänkt säga i en kvart, utan att lyssna. Andra avbryter krasst, hugger när det passar, vid första association sparkas en lång monolog igång.

När jag just hade flyttat ifrån Skellefteå var jag urusel på att avbryta, jag visste helt enkelt inte hur man bar sig åt. I takt med att åren har gått har jag övat upp en viss aggressivitet, men samtidigt har jag en känsla av att ju mer jag förändrar mitt sätt att samtala, desto längre bort kommer jag ifrån den jag egentligen är, den jag en gång var. I Skellefteå är det avbrytarna som anses som de socialt inkompetenta och en tystnad måste vara relativt lång innan den klassas som en obekväm tystnad, inte oändligt lång, men längre. Här känns det som att andra koder gäller, minsta avbrott, minsta sekund bör, och ska fyllas med ord. Ord, ord, ord. Stapelvara, färskvara. Här är det de tysta, eftertänksamma som avviker från normen. Att tiga är silver, att tala är guld.

Jag har analyserat det med mina skelleftekompisar som utvandrat söderut (läs allihopa, ingen blev kvar) och vi har alltid tolkat det som skillnad mellan det vi lite slarvigt kallar norrländskt kontra det övriga, det som vi aldrig skulle benämna som svea-götaländskt. Men vad vet jag om Norrland egentligen? Denna heterogena, konturlösa massa, denna konstruerade enhet. Vad har jag för referensramar? Jag anar att allt är mycket smalare än så. Sara Lidman pratade ofta om folket i Skelleftedalens säregna förhållande till samtalet, till samspelet mellan ord och tystnad, dynamiken mellan de som deltar i samtalet och själva samtalets själ. För det finns en själ. Ord är besjälade, befolkade. I mötet mellan nybyggare och det väglösa landskap man försökte greppa, tämja, kolonisera, med Bibeln som enda förklaringskälla, omvärldslänk, men ljusår ifrån biskopar och domkyrkor, grydde ett språk. Svenska, fast ändå inte. Bonnska, fast ändå svenska. I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. /…/ I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.
Kanske är detta vad mitt väsen andas. Kanske är det därför jag tycker mig se ordinflation överallt, ord tillknycklade, ihopträngda likt djur på en boskapstransport. Allt har en förklaring. Mingel kommer aldrig att bli min starka sida. Det är därför jag står där och anstränger mig för att delta med min mimik, sippa på min champagne och framförallt le – le som en fotomodell.

Mitt hem, ett iskallt hem. Fryser i dubbla tröjor. Drag från otäta skruvhål och fönster som tydligen ska luftas. Om nätterna drömmer jag att jag sover i tält. Utomhusluft och nattfågelljud kilar in genom spingorna.

Mitt hem, en byggarbetsplats. Allt är dammigt, allt är inplastat. Papper täcker golvet i
mitt sovhörn har främlingar satt sina spår. Och
i morgon
kommer de igen...

Mitt liv är fyllt av rosor - maskrosor.

Två par var de. Som gjorde slut ungefär samtidigt. Ett halvår senare hade alla hittat nån ny. Alla utom en.
Hon.
Hon hade.
Hade inte ens.
Tvivel jäste och svällde till bölder som sprack runtomkring henne. Sjöd och pyrde i grytorna när hon lagade mat. Låg i morgonluften när hon slog upp ytterdörren, gick bredvid henne till och från jobbet och väntade på henne undet täcket om kvällen.

With Canon you can

Jag finns jag är jag lever. Jag vet, jag har försummat min blogg. A lot. Men det finns en anledning och den är grå och trist och vardaglig. Har ägnat varenda lediga vakna stund åt att söka jobb. Har gått igenom den paniska cykelns alla stadier från mani, genom katastroftankar till apati och tillbaks till scratch igen.

Har sett mig själv vandra genom arbetslöshetens töcken i sommar i en stad full av jobb. Jobb jag kunde ha sökt om jag bara varit effektivare, pungat ut större kvantiteter ansökningar sovit mindre eller jag vet inte… Det var som om jag lamslogs av allt ansökningsknåpande, ju mer jag gjorde desto mer hade jag kvar, som om jag aldrig kom runt till min blogg. Någonstans mellan driven och engagerad och jag har lätt för att jobba självständigt men fungerar även bra i grupp tassade skrivarlusten ut, obemärkt som en hemlig älskare om natten. Märkte inte ens. Då. Det var först långt senare det slog mig när jag gled ut ur mitt icke-tillstånd, mitt limbo, att vänta nu, hade inte jag en blogg… Nä, Fredrik Reinfeldt, en sketen a-kassa som knappt täcker hyran gör en verkligen inte mer driven och sporrad i sitt jobbsökande, förlamning ligger närmare tillståndets kärna. Förlamning, desperation och, ja… limbo.

Nåväl, livet har ju en tendens att ordna upp sig. Men när jag väl hade fått ett jobb, när jag till och med började inse hur mycket jag dramatiserat i onödan, när jag väl kunde andas ut och unna mig tomma timmar så kände jag ändå inget skrivarsug. Kände att jag borde återberätta sånt som hänt under min frånvaro i den informationsteknologiska sfären, men det i sig kändes ju alldeles, alldeles för jobbigt. Och så gick ännu fler veckor. Men bloggen är ju ingen dagbok, den kräver inget återberättande, ingen kronologi och till slut var det som att tangentbordet hittade tillbaka till mina fingrar, so here we go. Men, bara för att jag redan skrivit om detta men inte lagt ut det, måste jag få gå tillbaka lite i tiden, bara lite grann…

Tisdag 17 april
När jag väl letat mig fram till rätt gata, rätt hus, ryggar jag tillbaka. Byggnaden krymper mig. Känner hur skorna börjar glappa där jag går. Glasfasaden är mörk och oljeblank, som väggarna i ett förhörsrum. Jag möter min spegelbild i fönsterglaset och ser en tioåring, klor-nött hår och simmararmar. Ovan för mitt huvud sträcker sig Canon-loggan från våning två till våning fem.

När jag kliver in genom snurrdörren känner jag hur Sverige lämnar mig, jag kliver rakt in i Tokyo, in i futurism och likriktning. Vet inte vart jag ska, var intervjun ska hållas, anmäler mig i receptionen och blir bedd att vänta i glashallen så länge. Sätter mig längst ut på en lime-grön designerstol, tittar ner på mina billiga pressvecksbyxor och känner hur ögonblicket skälver.

I intervjurummet sitter jag mittemot tre karlar, de sitter på rad och tittar på mig. Den medelålders chefen ställer alla frågorna medan de två yngre männen sitter tysta och nöjer sig med att bara… ja, titta. Nånstans en bit bort eller alldeles intill hör jag min röst famla runt, men förstår inte vad den säger. Det enda jag lägger märke till är att rösten blir avbruten hela tiden, att den aldrig får komma dit den vill och jag krymper ännu mer, blir Sara 5 år. Huvudet når knappt över skrivbordskanten och fötterna med rosa kardborre-dojor dinglar fritt i luften. Varför står det en kopp sånt där kaffe framför mig? Jag vill ha saft. Plötsligt skrattar de till, alla tre, hjärtligt, nästan motvilligt. Var det jag som sa något roligt? Sa jag det jag tänkte? Skrattar de med mig eller, eller…

Efter intervjun känner jag mig märkligt upplyft, drar in vårluft ända ned i tårna och börjar springa. Springer för allt som varit och allt som är, för allt som ska ut och allt som vill stanna. Förbi trevande äppelblom, hundrastare och cyklister. Springer hela vägen till pendelstationen, uppför trappan, längs perrongen. När jag kliver av tåget på Centralen andas jag fortfarande tungt.

De ringer två gånger från bemanningsföretaget redan samma dag. Först för att fråga hur det gick, sedan för att berätta just hur det gick. Jag får jobbet, börjar redan på måndag. Jag hade visserligen inte rätt kompetensprofil men, men, men… de fastnade för mig som person. Kan inte tro att det är sant, the woman is lying, but what the fuck. Det knakar i ryggraden när jag växer ikapp min ålder, växer i mina skor igen. När jag lägger på luren är synfältet tårsuddigt, för allt som varit och allt som är, för sömnlösa nätter och magknip, för rosa kardborre-dojor, simmararmar och äppelträd i blom…

Den Vänstra Hjärnhalvan

Herregud, på mitt nya jobb måste man ju tänka! Använda de små grå. Tänkande är en verksamhet jag inte har ägnat mig nämnvärt mycket åt under de senaste åren. Eller självklart har jag väl tänkt nån tanke hit eller dit, men när jag tänker efter är det nog enbart den högra hjärnhalvan som har jobbat, min vänstra, den logisk-matematiska, har legat i dvala ända sedan tvån på gymnasiet då jag gick min sista mattekurs. Det är nio år sedan. När jag nu sitter och skriver kreditfakturor på delbelopp av redan debiterade fakturor känner jag hur den vänstra hjärnhalvan rosslar, skramlar, skakar motvilligt som en gammal rostig moppe när jag försöker sparka igång den. Men till slut går det, moppen startar, polletten trillar ner och jag hajar vad jag gör och varför.

Alla i gruppen är eniga om att vi inte ska kalla jobbet för dataregistrering i CV:t. No way! Inte en suck! Men vad ska vi kalle det för...

På kvällarna sitter jag framför mitt oändliga word-dokument med inklistrade, mer eller mindre omöjliga jobb jag har tänkt söka. Vänder och vrider på annonserna, de tycks tala ett kodat språk jag inte förstår. Jag börjar på olika formuleringar, försöker motivera, men ögenen går i kors, hjärncellsutmattningen har följt med mig hem, likaså tunnelbaneåksjukan. Hur finner jag ork, när hittar jag tid? Slår undan frågorna, tänker att till helgen, till helgen. Och så fortsätter jag att genomsufra nätet istället, efter fler annonser att klistra in, fler jobb att söka.
Sen. Senare.

Idag ska jag träffa kusin vitamin. Och Mannen och Magen. Längtar längtar.
Har bara en. Finns bara en.
Som hon.
Så nära en storasyster
jag kan komma.

Skarpt läge på Malmskillnadsgatan

Efter två dagars utbildning (som mest känts som en enda lång mattelektion man inte riktigt hänger med i) anses vi så vara fullfjädrade för att jobba skarpt. Vilket lustigt uttryck det är egentligen, jobba skarpt, så sa de på ICA och WILLY:s också, då betydde det att jobba på riktigt, med egen kassalåda utan inskolare bakom ryggen. Här handlar det om att hanterna riktiga cases som inte är fignerade och inte går tillbaka till högen för icke-hanterade fall...

So, i morgon är det skarpt läge som gäller, Malmskillnadsgatan here I come!

Tack Reinfeldt

Allt är förlåtet! Först trodde jag alltså att mitt nya jobb skulle gå ut på att registrera inträden i facket, det var den information jag hade fått. Oh, silly me, foolish me. Ingen går väl med i facket nuförtiden. Det är utträden jag ska registrera. Så tack Fredrik, tack, vit flagg, jag ger mig, du hade rätt, jag hade fel, din politik har sannerligen genererat nya jobb. Folk flyr facket hals över huvud i såna massiva horder att de stackars fackanställda inte har en chans att hinna med. Och det är där konsulterna kommer in. Såna som jag.

Är på utbildning, sitter i ett klassrum i Liljeholmen och jag diggar verkligen min nya klass, eh… jobbargrupp, var det visst. Direkt när jag ser dem andas jag ut, det är konstigt att det kan vara så. I maillistan från Academic Work såg jag att det var en till person som var född -80. Jag antog att vi två skulle vara de äldsta, med en viss marginal. Det är vi inte. Inte alls.

Utanför vertikalplaskar snöflingorna mot fönsterrutorna, bildar ett lager som nästan tycks geléartat. Efter ett kort avbrott för Södertörns Högskola och något annat, obenämnbart, finner jag mig plötsligt vara tillbaka i mutvärlden igen. Förra veckan satt jag i en tids- och rumslös zon ovanför en port med texten Ej varuhus och svettades i ett headset. Raster existerade inte och medhavd lunch intogs på en kvart, sittande i receptionen.

Nu sitter jag framför en dator på ett utbildningsföretag och in och ut ur föreläsningsrummet rullar hela tiden en liten matvagn. På morgonen får vi kaffe och te, nån gång mitt på förmiddan serveras mackor, mineralvatten i olika smaker och ännu mer kaffe och te. När det är dags för lunch förses vi med gratiskuponger till den närliggande restaurangen och konfunderat vandrar tio desillusionerade, halvpanka, men nu positivt överraskade akademiker iväg, på rad genom blåsten. På eftermiddan får vi kakor, frukt, godis och ännu, ännu mer kaffe och te och jag försöker komma underfund med vem som betalar för kalaset, utbildningsföretaget antar jag.

I gruppen finns alla typer representerade. Här finns den bittra 45-taggaren som började plugga sent och, som för att kompensera, bara fortsatte och fortsatte att plugga tills CSN-åren tog slut och hon stod där och funderade vad hon ska göra av alla poäng. Här finns den tyst-mystiske ryssen, här finns Vigor-killen med annorlunda namn och maoriersmycken och killen alla tror heter Pedro och kommer från Bolivia tills han presenterar sig som Kalle på pittoresk ö-dialekt. Här finns den perfekt-sminkade, perfekt-dressade iranskan med multipla examina, här finns Söder-kulturvetarbruden med svart lugg, suspekta bågar och en sjal runt huvudet som matchar bågarna och läraren som ser ut som Håkan Hellström, men pratar som Dan Bäckman. Och här finns jag. Undrar om jag också dimper ner i nåt fack.

Bara hud
Längtar inget hellre fattas inget mer
Saknar
Bara hud
Inte löften ingen framtid inga ord
Men hud bara hud
fattas mig

Eftermiddag

Lågblekt solsken jäser in genom mina fönster, värmer rummet, avslöjar en gråblek hinna på fönsterglaset. Tittar ut. Luften andas sol. Vinden ruvar på löften om vår. Solkatter vandrar över väggen och huset är alldeles tyst, bara klockans tickande hörs. Jag vankar av och an i rummet så jag nästan blir yr. I min förra lägenhet fanns det mycket mer plats för planlöst vankande, här har jag snart nött en stig i plastmattan. Rastlösheten ligger och sjuder, sticker under huden. Vill att telefonen ska ringa. Vem som helst.

Hade fått mail från LK på Ventelo i morse, han skrev att hon som snodde mitt jobb skulle sluta idag. Jag skulle ju få mitt gamla jobb tillbaka om hon slutade, jag hade ju första tjing, ändå har de inte hört av sig, lite konstigt är det ändå… men förmodligen var det väl bara nånting de sa, förmodligen hade de aldrig en tanke på att göra det för att jag inte hade visat nog mycket av de där omtalade framfötterna. Fast kanske vet de bara inte om att jag är uppdragslös just nu, kanske vet inte ens AcademicWork om det. För en kort stund uppfylls jag av uppenbarelsen av en fast inkomst igen, av dyrare mat, täningskort, biobesök och utgångar utan dåligt samvete. En kort stund. Sen får jag svar igen av LK där han skriver att ingen ska ta hennes plats, att det inte behövs två registrerare längre.

I samma stund ringer telefonen. En försäljare vill bjuda på två par sockar, jag tackar orkeslöst ja, tänker att den här gången ska jag gå ur klubben direkt efter välkomstpaketet. Sedan ringer telefonen igen. Jag har sökt min konsultchef, hon som skickade mig till intervjun, men hon har varit oanträffbar, ignorerat mitt mail och jag har tänkt att nu är jag väl svartlistad, jag får inga fler uppdrag, det är så det fungerar. Men nu säger hon att de – både den osympatiska kvinnan och den unga kostymchefen – hade ”gillat” mig. Konsultcheferna är alltid så sockersött insmickrande (har varit i kontakt med fem stycken nu), man undrar vad de menar med ordet gilla, sa de verkligen så? Gjorde de verkligen det? Emellertid kommer det alltid ett men. "Men deras nya tryckeri har erbjudit sig att göra hela omformateringen, så det blir ändå inget." Besynnerligt är det, det var ju det nya tryckeriet som tvingade dem att omformatera allt material innan de kunde börja trycka, fast det tänker jag bara. Hon byter snabbt ämne. Hon har ett annat uppdrag åt mig. Måndag till torsdag nästa vecka. Regeringsgatan. Marknadsundersökning. Mer vet hon inte själv. Är jag intresserad? Jag känner igen företagets namn, har sett deras annonser, tror att jag vet vad det handla om, telefonintervjuer och säkert en massa merförsäljning, så nä, egentligen inte, egentligen blir jag livrädd. Självklart tackar jag ja. Vad har jag för val? Jag är en dagsavlönare, en livegen proletär. Jag tittar på mig själv utifrån, ser hur jag anstränger mig för att le i telefonen när jag tackar ja, lägger på luren och förtsätter att vanka…

Drömde...

... om Indien i natt.
Drömde att jag gick längs en gata i en by, människor log mot mig och hälsade på mig, som om de kände mig och jag hälsade tillbaka. Jag gick genom ett myller av folk och ingen kom fram för att sälja krimskrams till överpriser, ingen drog i mig, ingen trängde sig på. I drömmen bar jag en knälång tunika, indiska puffbyxor och mina kamelskinnssandaler. Över axlarna vilade en sjal som hängde långt ner på ryggen och bakom örat en nyplockad, djupröd blomma.

Jag hade inte turistens oförstående, blinkvidgade ögon. Jag hade något annat.
Jag var någon annan.
När jag vaknade kunde jag fortfarande känna doften av kopparfärgad, hetbränd jord och brisen från Indiska Oceanen…

Heden...

... är dimhöljd på fotot återfunnet
Leende lutad mot korset hon står vid
Minnen och mönster från kelternas tid
Bortglömda ord ur ett språk som är svunnet

Vem är flickan vid stenkorset, någon som vet
om hon är stark eller lycklig eller svag
Är hon vän eller främling eller möjligtvis – jag
Det skulle kunna vara det

Ångest ångest är min arvedel

- Ja, du är då inte lik dig.
Hon synar mig noga och blänger sedan ned på utskriften av min föga imponerande cv. Ofrivilligt följer jag hennes blick. Bredvid överskriften finns en infogad bild. Hjälp! Vad är det där för bild! Har inget minne av att jag infogade just den där gamla fåniga airbrushade bilden av mig själv på cv:n. Hon gnuggar sig länge i ögonen, stirrar ned i bordskivan och suckar:
- Vattuman?
- Va?
- Ja, jag ser att du är vattuman.
- Eh, nä, fisk…
- Bryts det inte den 20 februari? Mellan vattuman och fisk?
- Nä, jag tror det är den 19:e…
- Va, är du riktigt säker på det?

Det är inte sant, jag har inte den här konversationen. Nyss har chefen gladeligen, vant och säkert intervjuat mig för att sedan lämna över mig till kvinnan jag kanske ska jobba med och man behöver inte ens läsa mellan raderna för att förstå att hon inte alls vill ha nån assistent som ska hjälpa henne med det jobb hon ändå fixar bäst själv.

Jag sökte ju massor av nya AcademicWork-jobb förra veckan och självklart hörde de av sig på det allra kortaste och tråkigaste jobbet, jag skulle sitta i 1 - 2 v och korrekturläsa och rätta till 11 000 varubeskrivningar till Överskottsbolagets varuregister. Lite besviken, men ändå glad för att få komma igång på ett nytt kneg så snabbt tackade jag ja. En halvtimme senare ringde en annan konsultchef angående ett annat jobb jag sökt (också 2 v) "dataregistreare med öga för layout". I beskrivningen hade det stått att man skulle kunna officepaketet bra och ha god insikt i Acrobat, InDesign var ett plus. Jag skrev att jag kunde allt det där, men det jag inte förstod var ju att Acrobat är ett helt program som man tydligen använder för att layouta saker och lägga in info om olika PDF-sidor i till tryckeriet och dylikt! Det enda Acrobat jag kände till var ju Acrobat Reader och de enda filer jag har PDF:at är ju InDesign och Illustrator-filer och det gör man med ett klick med musen. Hur kunde jag tro att det var att ha goda kunskaper i acrobat? För det var det jag trodde! Oh silly me, foolish me. Hursomhelst var det på nåder jag tillslut fick byta rån ett garanterat jobb på ÖB till en halvkrass chans till det här. (Konsultcheferna får tydligen provision på hur många konsulter de placerar.)

Intervjun går, jag får veta att man mest ska jobba i Acrobat, men det jag inte lyckas få ur mig är att jag inte kan det programmet.

Väl hemma lägger jag ner ungefär 24 desperata timmars arbete på att försöka ladda ned 30-dagarsversionen av Acrobat från Adobes hemsida men enligt lagen om alltings jävlighet så går det förstås inte. Suck. Dubbelsuck. Dock gjorde jag väl inget superintryck på intervjun så jag borde väl inte oroa mig egentligen, men ångrar att jag inte bara tog ÖB-jobbet, då hade jag varit igång på ett nytt uppdrag redan nu. Nu vet jag ju inte alls hur många dagar, veckor utan lön eller någon annan form av ersättning det blir. Det här kringflackande konsultlivet går väldigt, väldigt dåligt ihop med min personlighet. Vill ju bara ha stabilitet i mitt liv men det känns längre bort än nånsin nu.

Asch, jag rycktes med lite av stundens hetta bara, men jg tror att det kan vara så att jag har ett nytt (jättekort) AW-uppdrag på gång som jag tror kanske kan vara ganska stimulerande... skriver mer sen, brorsan är här nu, måste smyga med att jag har en blogg...

Oooh, Myy Goood! Oh My God Oh My God Oh My God Oh My God OhMyGodOhMyGodOhMyGodOhMyGodOhMyGodOhMyGodOhMyGodOhMyGodOhMyGod
OhMyGodOhMyGodOhMyGodOhMyGodOhMyGodOhMyGodOhMyGod!!!! Oh Myyyyyyyyiiieeeehaaah! Hallellujaaaa moment!

Har känt mig ämlig och lemmen och hurvig och pjern hela dagen idag, verkar ha åkt på någon sorts post-bakfylla-förkylning-3:e-gången-gillt. I declare it here and now. Jag ska nog aldrig mer dricka alkohol i mitt liv! Är för gammal för sånt. Sitter och fryser framför TV:n. Stackar, stackars Alexandra Pascalidou, hon vill ju inte vara där. Hon vill inte stå i en lila-poppad stationsstudio och prata med TV-kocken. Man ser hur leendet skakar lite i mungiporna på henne och hur det aldrig är hon som frågar Lasse Bengtsson vad han ska servera för nyheter, det skulle helt enkelt vara för smärtsamt. Nu försöker hon föra in samtalsämnet på vilken brutal klass- och etnicitetsavdelare sportlovet är. Hur sportlovet bokstavligen skär samhället i två skikt; de som har - och de som inte har - råd och nedärvt hälsokulturarv att lämna stan för en veckas vintersport. Hur hon tvingades ljuga och säga till övre medelklassungarna på fina innerstadsgymnasiet att hon skulle åka till Sälen med familjen när hon egentligen skulle jobba på typ Ferdo's Kebab hemma i Rinkeby hela lovet och hur hon... nä, hon kommer som vanligt inte längre för där skrikavbryter Carolina Gynning med ett : "Alltså, peå taul om skeidooor, meiiin mamma hade ett jätteskeuuumt sätt att lära meig å meiiin breor att eåka skeidooor peå å jaog laärde meig mycke' snabbare än breorsan!!!" och Alexandras mungipor rycker till lite extra, men det konstigaste av allt: hur kan Carolina Gynnings tuttar vara lika stora trots att hon har tagit ut siliconet nu? Har hon fyllt ut BH:n med ett par löstagbara sillisar nu istället?

Hon

Hon satt i en bil och solen flöt in genom vindrutan,
genomblekte, lutade huvudet mot ratten,
så sval den kändes mot hennes hetfuktiga
och hon tänkte…

Hon satt i en bil i en stad och
eftermiddagssolen flöt in genom vindrutan,
genomblekte dammluften, hon lutade huvudet mot ratten,
så sval den kändes mot hennes hetfuktiga panna
och hon tänkte att nu…

Hon satt i en bil på en parkering i en stad och
eftermiddagssolen flöt in genom vindrutan,
genomblekte dammluften, hon lutade huvudet mot ratten,
så sval den kändes mot hennes hetfuktiga panna
och hon tänkte att nu
slutar tiden stannar allt så futtigt på något vis
att det inte blev mer av livet och tiden och kärleken,
de lovade ju så mycket till en början…

Fredagsledigt

Ligger på soffan, lyssnar på Pulp och äter falafel och center och läser Svinalängorna i stället för att göra vettiga saker och söka jobb och vara duktig och söka ännu mer jobb, men hallå, jag är faktiskt sjuk, igen... och då får man dispens, har förmodligen smittats av tuberkulosen, difteri eller ebola, bara för att jag inte tog det där tredjevärlden-vaccinpaketet som pappa propsade på innan jag började hänga på Migrationsverket, pappa brukar ju veta bäst…

Man kanske borde ta och lägga upp sin blogg på den där
bloggportalen och kolla om nån surfar förbi. Frågan är bara under vilken kategori man skulle lägga den, vill ju inte hamna under övrigt... får nog skaffa mig en lite tydligare profil först...

Tjuvlyssnat på tuben precis innan jag kliver av:
"Nä, ditt pucko! Jag sa inte att jag var på krogen! Jag är vid Tallkrogen!"

Ett nät av händelser breder ut sig över mina dagar. På fredan låser jag ut mig själv. Vad som ska bli en minuts prommis till tvättstugan förvandlas till ett sex timmar långt studiebesök i uteliggarnas vardag, skumpandes fram och tillbaka på buss och tunnelbana, mobil-lös, pengalös och strumplös i vinterskorna med otvättat hår och mjukisbyxor och ett SL-kort som enda ägodel.

På lördan har jag förfest hos mig, bjuder på saffranscheesecake och lite snittar (fast jag borde nog fast lite chips och sånt också, nåväl, skyller på utelåsningen… den förkortade i alla fall garanterat mitt liv med några månader eller så…) och jag tycker allt är alldeles, alldeles underbart… tack mina vänner för att ni finns! Ni betyder så mycket mer för mig än vad jag för det mesta förmår tala om, utan er skulle jag ha mycket, mycket svårare att se mina braiga sidor. Efteråt går vi på Debaser och jag måste faktiskt säga att jag älskar det stället av hela mitt väsen. På uteställen där könsrollerna är tydligt utstakade, där män är manliga, karliga, förande och kvinnor är feminina, urringade, undanglidande, förda känner jag mig alltid tafatt och stel, osäker, osynlig… Debaser är mer som en Trästocksfestival under tak, hela könsskådespeleriet grumlas liksom av nåt annat… mer centralt, men samtidigt tycks det ligga en nästan smått erotisk stämning i luften et je l’adore, I adore it! Och för andra helgen i rad inträffar det, jag står och pratar med en kille som plötsligt spänner ögonen i mig, lägger huvudet på sned, ler lite underfundigt och frågar: ”Jaha, och hur var det att växa upp i Skellefteå, då? Hur var det? Hur var Skellefteå?” Och vad svarar man? Vad får dom den frågan ifrån? Jag vägrar servera några floskler, säger istället att jag är glad över att ha fått uppleva just mina tonår just där just då, glad att ha fått pubertera i hjärtat av popkusten, i kärnan av 90-talet då skelleftepop var ett begrepp, en genre och nya band ploppade upp som svampar ur jorden och världen var till för att erövras och ingenting var omöjligt, ingenting. Ok, en aning mer komprimerat, men så säger jag och till svar får jag ett: ”men, men, var det inte kallt?” Vad svarar man? Vad får dom den frågan ifrån?

På måndan är jag ledig, framåt eftermiddan tar jag pendeln ut till Märsta, med Swera till Migrationsverkets vitkala väggar och söndersuttna tygsoffor och det är otroligt frustrerande, omskakande, uppväckande verkligt och jag slås av att jag får mer än jag ger.

Och idag uppnår jag visst en respektingivande ålder jag inte ens kan uttala på ett normalt och rikssvenskt sätt måste öva, annars kommer detta att bli ett långt år...

februariblekan flyter in genom entréfönstren, utanför viner stora lapphandskar runt som varken verkar falla nedåt eller uppåt, de liksom bara viner, ramar in utsikten över Flempans miljonprogramshus, skrikfärgade underhållsfria fasader och foajén är tom som vanligt.
det är februari,
det är eftermiddag,
det är fettisdag och
jag fyller år,
återkommer...

För att förbereda den kommande helgens förstagångsbesökare på vad som väntar dem publiceras här ett par exklusiva bilder från en av Stockholms mer fashionabla adresser.

Mina fönster fotade från utsidan...

...och utsikten fotad från insidan.

Den legendariska gungställningen fotad på lång och...

...relativt nära håll.

Sitter och halvsover i receptionen, trodde jag skulle få vara ledig idag men blev inringd. Entrén är full av folk men jag har inget att göra. Snälla kom fram till mig, vem som helst, fråga om vad som helst. Jag vill ha något att göra tiden står still och jag har mindre än en vecka kvar som 26-åring, känns tungt...

I kväll kommer Indien förbi.
För några dagar flyttar Indien in i min enkla boning.
Indien... och Västerbotten.
Ska bli intressant...

En västerbottensost på Stureplan

Näsan har hon bestämt fått från Venezuela, man kan se det indianska i den. Hon är venezuelsk-finsk, men så fort hon öppnar munnen avslöjar dialekten henne, inte markant, men ljuvligt bekant för ett vant öra och hon ser bekant ut, det är konstigt att man kan känna igen någons ansikte bara sådär, trots att man aldrig har gått på samma skola eller jobbat på samma jobb. Skellefteå är en liten stad – lönndryg, mais petit. Annelie och Tina känner egentligen inte varandra, de fick varandra nummer av en gemensam bekant som misstänkte att dessa två halvnyblivna stockholmare hade ganska mycket gemensamt och de har bara träffats en gång förut. Nu sitter vi i bilen på väg från Huvudsta in till city, hennes körstil är också skellefteitisk, helt klart. Det finns inte många körskolor i schtaan, alla kör på samma sätt… även jag.

På T-centralen möter vi upp Tinas två kompisar från Liverpool som just kommit med planet och tillsammans förflyttar vi oss mot Sveavägen och Club Havanna. Trots vinet och privatlektionen på Annelies vardagsrumsgolv så är jag nervös for I have reach the point of no return, det är för sent att balla ur, ikväll trampar jag ny nya stigar, bryter ny mark. Jag ska för första gången i mitt liv gå på salsaklubb.

Toner och melodier som har slumrat allt för länge inom mig vaknar till liv, toner från en tid, toner av ett språk. Engelsmännen skrattar åt att jag låter så irländsk, jag försvarar mig med att det är dom som smittar av sig och vi kommer in på hur irländarnas språk och kynne färgat hela Liverpool, hur britterna som en del av kolonialiseringen av Irland drev generationer efter generationer irländare i lansflykt, i sekel efter sekel. Planen var att de skulle lämna kontinenten och aldrig mer komma tillbaka – de flesta kom dock aldrig längre än till Liverpools förslummade hamnkvarter.

Havanna är ett avspänt, publiknande ställe där dansgolv och bar liksom flyter ihop och alla dansar med alla – ung som gammal, kubanska gubbar och svenska damer med latinofetisch. Det andas vardag och opretention. Dröjer inte länge förrän det dyker upp en liten peruansk man i sina bästa år och med honom får jag inte alls ta mina inövade lektion 1-steg utan han skickar iväg mig i otaliga avancerade snurrserier och jag känner mig som en bångstyrig otymplig häst som inte svarar på ryttarens signaler och det är faktiskt inte så tokigt, det här med salsa…

Jag utforskar sannerligen nya områden denna natt. Stockholm är en besynnerlig stad. Från Havanna till Stureplan tar det sisådär en minut med taxi (som engelsmännen propsar på att vi ändå ska ta), fast kastet är milsvitt. Av någon outgrundlig anledning vill Liverpoolarna gå på klubben Solidaritet. Annelie är förkyld och har åkt hem men jag har min väska i Tinas bil och finner mig nu alltså stå i en stureplanskö med dessa nyfunna vänner. Klockan är halv två när vi efter 45 minuters köande, mot alla rimliga odds kliver över tröskeln till Solidaritet. Efter ytterligare en kvarts köande för att få hänga in jackorna drar vi iväg på en runda för att leta rätt på de, vid det här laget, helt försvunna Liverpoolarna. Av någon ödesbestämd anledning har jag råkat slänga på mig samma outfit som alla andra (alltså inte det gamla vanliga, röda cheap monday + något fångrandigt/70-taligt upptill). Det är snarare råmaterialet inuti kläderna som sticker ut - A: Jag har högst BMI i hela lokalen och B: Jag har (med flera decimeters marginal) kortast hår. Tina går tre steg framför mig men plötsligt går hon upp i rök! Hon försvinner i tomma intet! Jag försöker att inte gå för stora svängar, hon kan inte ha hunnit långt, men snart springer jag planlöst fram och tillbaka, upp och ner, betar av övre och nedre dansgolvet, barerna, vip-lounchen, men hon finns inte nånstans! Jag grips av panik, det är tjock av folk och alldeles för ljust i lokalen, jag plöjer mig fram mellan rosa skjortärmar och stelvaxade back-slicks, sick-sackar mellan is-hinkar, duckar under champangeskålande händer och krockar med silikontuttar, men förgäves. Hjälp jag har tappat bort mitt sällskap jag är ensam och det är bara brats överallt brats brats brats jag kommer att dö brat-döden jag är en katt på hett plåttak en västerbottning i okänd terräng jag är en vilsen västerbottensost på Stureplan.

Då.
Då till slut dyker hon upp lika plötsligt som hon försvann. Jag behöver kylas av och köper en stor stark (bartendern höjer på ögonbrynen få se, öl... vad var det för något...) för 57 kronor men hinner bara ta en klunk innan en karl går förbi och välter ut den. James, den ene av Liverpoolarna, har helt klart sex-appeal. Han vill bara få kontakt med a hot swedish girl men klagar över att det är så svårt. Att jag, relativt svensk och synnerligen kontaktsökande, står mitt emot honom verkar inte bekomma honom.

När vi kommer ut har sista tunnelbanan gått och jag förbereder mig på ett par hårda uteliggartimmar i väntan på första morgontåget men Tina förbarmar sig över mig och kör hem mig och James och Mark har inget emot denna major omväg för nu får de plötsligt se en blåupplyst glob de inte ens visste existerade, eller Jesus fucking God! It’s fucking amazing. It looks like something from fucking Startreak! som snygg-James väljer att uttrycka det.

Kladdkaka, hajar och klarinetter

Helgen flödar, flyter, forsar förbi och jag flyter med. På lördan åker vi ut till Barkaby, Annelie och jag, strosar runt mellan trähus och storreaskyltar i Outletbyn innan vi ger oss på att betygsätta det lokala IKEA:t och på något vis lyckas vi beta av både IKEA:s varmkorv, pizzaslices och kladdkaka innan vi anser oss ha ett säkerställt empirisk underlag.

På kvällen hamnar vi på Balkanklubben Zeybek på Södra Teaterns kägelbana där ett klarinettspelande gubband från Istanbul just är i färd med sitt tredje extranummer och plötsligt flashar en bris förbi av mig själv som klarinettspelande 12-åring med bluesdrömmar om röksvettiga klubbar i New Orleans och svartskimrande ebenholts.
Tillbaka i Stockholm har bandet spelat klart, lamporna tänds och avslöjar den mångbrokiga publiken som nu förflyttar sig till dansgolvet i ett annat rum. Här existerar inget förspel, ingen står upptryckt mot någon vägg. Så fort diskjockeyn lägger på den första plattan börjar folk att dansa. Och som de dansar… Jugoslaverna studsar runt i zorbaliknande ringdanser, kvinnor gör indiantjut och kepsgubbar sitter på rad, dricker öl och klappar takten. Samtidigt flänger söderkisar i Jarvis-brillor runt i halvpsykedelisk trans, en del är barfota, få bär BH. Ett gäng machokillar med gangstersnaggning och tjocka guldkedjor sjunger med i texten (som inte finns, det som kommer ur högtalarna är bara musik) samtidigt som två medelålders damer dansar armkrok på ett bord i något som liknar ett uppbyggt litet vardagsrum. På golvet ligger två kortklippta flator och hånglar loss och lite längre bort står en muslimbrud i glittrig slöja och pratar i en slimmad mobil samtidigt som hon rör lite diggigt på höfterna, allt till tonerna av östeuropeisk zigenarmusik, vild och snabb och livsbejakande…

På söndan går vi på Aquaria, kollar på hajmating, blå giftgrodor och tropiska åskregn och trängs med dussintals tre- fyraåringar, fast de enda vi stör oss på är papporna... Kan ingen uppfostra alla dessa ohängda pappor! På kvällen sitter vi i Annelies kök och äter snabbnudlar, semlor och eritreanskt the till tonerna av Cuban Golden Hits. Ungkarlsliv när det är som allra bäst…

Månadens knubbigaste bäbis

Vi på Tallkrogsblues.blogspot.com ber att få tacka alla läsare för många trevliga bidrag till tävlingen Månadens knubbigaste bäbis. Juryn var denna gång dock mycket enig om att förstapriset – en årsförbrukning av Sempers fullkornsvälling, utan tillsatt socker – ska gå till bäbis nr 528. Stort grattis! 2:a – 10:e plats vinner varsin trisslott.

Hon gör entré

hon låg på en säng i ett rum och det var ganska tyst omkring och månen flöt in blekgul och alldeles i det som kunde ha varit i ansiktet men hon grät…
hon låg på en säng i ett rum i en stad och det var ganska sent och ganska tyst omkring henne
och månen flöt in genom, blekgul och alldeles ny speglade den sin i det som kunde ha varit vått i ansiktet, ansiktet men hon grät inte…
hon låg på en säng i ett rum i ett hus i en stad och det var ganska sent och ganska tyst och ganska svalt omkring henne och månen flöt in genom fönstret, blekgul och alldeles ny speglade den sin vinterbana i det som kunde ha varit vått i ansiktet, ansiktet hennes, men hon grät inte längre…

Jävla Sverige!

Pust! Jag har verkligen varit social de senaste dagarna, alla människor jag träffat, alla händer jag skakat, alla ansikten, namn, utbildningar, ursprungsorter, människoöden jag tagit del av flyter ihop till en enda röra. Det tar på krafterna att vara social och göra ett gott intryck till höger och vänster, tror inte att socialitet tillhör min sanna natur… I måndags åkte jag ut till Migrationsverket i Märsta för att gå på infoträff med ett gäng andra volontärer. Vi får veta att man måste ha ett väldigt starkt psyke för att klara av att vara en frivillig medmänniska till folk som sitter inlåsta i väntan på att deras utvisningsbeslut ska verkställas (i Sverige låser vi alltså in folk som vi misstänker kommer att gå under jorden annars!) och jag undrar vad jag egentligen har gett mig in på!

På tisdagen börjar jobbet och det är alldeles, alldeles… underbart! Älskar att jobba! De registreringsuppgifter jag egentligen skulle ha haft finns plötsligt inte för ett datorsystem är lagat. De vill ändå ha mig där, i receptionen, nu när det är jäktigt under terminsstarten så jag blir inskolad som receptionist, men under de två dagar jag har jobbat har jag inte sett skymten av någon jäkt, det är alldeles jättelugnt och jag är absolut överflödig och är rädd för att de ska slänga ut mig när som helst.

Har pratat med a-kassan och det är helt förjävligt, jag jobbar bara deltid men får inte stämpla upp till heltid eftersom det är ett bemanningsföretag jag jobbar på. Jag kommer att få ersättning för arbetslösheten mellan Studentconsulting och AcademicWork, men inte mellan de två uppdragen för AcademicWork och när detta uppdrag (som jag går ekonomiskt back på eftersom jag inte får stämpla upp) är slut så kommer jag inte att få någon a-kassa förrän jag skickar in ett skriftligt intyg där både jag och AcademicWork skriver under på att jag inte kommer att ha något mer med dem att göra, att jag har tagit bort mitt cv ur deras databas och att de inte har rätt att hyra ut mig till någon annan.

O c h d e t v i l l j a g j u i n t e g ö r a !

Jag vill ju få fler uppdrag men jag behöver verkligen nån form av ersättning om jag inte får ett nytt jobb direkt när detta är slut. Om jag skriver in mitt cv igen och får ett nytt uppdrag av AcademicWork inom tre månader efter att jag skickade in intyget så blir jag dessutom återbetalningsskyldig på den ersättning jag har hunnit få. Det känns som att det alltid är ett steg framåt och två bakåt för mig. Jag vill ju inte dissa min största chans till ett nytt jobb, men vad ska jag leva av om jag inte får det!

Three weeks in a lonely basement

Benen känns skrämmande geléaktiga där jag står i rulltrappan, på väg upp från pendelperrongen och det är tjockt med folk omkring mig, också de, skrämmande. Fan, kom alla de här människorna med samma tåg, jag tyckte knappt att det var halvfullt… Ibland hinner man tänka mycket i en rulltrappa, ibland tycks den nästan stanna, rulltrappan och tiden. Jag är nervös, lite rädd och mycket kissnödig. Fan, jag kissade ju det sista jag gjorde, eller gjorde jag inte det… minns inte vill inte vara här vill vara nån annanstans vill sitta i min hemliga skogsglänta i Skellefteå och andas talluft och tystnad, väl medveten om att min glänta egentligen inte ens finns kvar, att det står ett ICA Maxi där nu. Tillvänjning my arse, man vänjer sig aldrig vid sån't här, jag blir inte mer van, inte mer tränad, inte mer drillad att säga rätt sak, inte mindre babblig.

D e t ä r l i k a l ä s k i g t v a r j e g å n g.

Jag går över en bro och hamnar direkt på högskoleområdet. Södertörns Högskola. Flemingsbergs Campus är litet. Solen blekskiner och kastar en mångmeterlång vinterskugga efter mig där jag tar sikte mot huvudreceptionen. Det är bara ett treveckorsjobb, det är inte ens halvtid, egentligen är det ingenting… Som vanligt när det gäller bemanningsföretagen så vet jag inte riktigt vad det är jag är på väg till. Har jag redan fått jobbet? Är detta bara en informationsträff? Eller är det en intervju? Finns det flera kandidater? Ska jag vara beredd på att sälja mig själv?

Det är ett källarrum utan dagsljus vi kliver in i och jag tycker att vi har passerat katakomber och ett antal skyddsrumstjocka dörrar på vägen hit.
- Jag hoppas att jag inte skrämmer bort dig nu, säger hon med ett ursäktande leende, att du inte ändrar dig, men det är alltså här du kommer att sitta och registrera studenternas passerkort. Det finns tyvärr ingen annan arbetsplats tillgänglig eftersom det här bara är ett tillfälligt uppdrag…
Rummet påminner mig om förrådet som vår Gaborinspirerade dokumentär kretsade kring på B-kursen i Media. Det känns som ett rum där man lätt kan bli inlåst och bortglömd och förvandlad till ett desperat skellett som upptäcks några decennier senare men jag ler och säger att det inte är så tokigt och jobbet verkar ju spännande. Jag måste höja rösten för att överrösta den stora fläkttrumman på väggen.
- Vi kan ställa in en radio åt dig här så du slipper känna dig så ensam, säger hon och ler igen.
Och jag vänder ansiktet mot januarisolen som nästan tar sig igenom hinnan av avgaser och halvsanerat klotter på tågfönstret och ler tillbaka. Mot henne, mot Söderorterna, mot Årstaviken och mot livet självt. För det känns ändå som en fet revansch att jag redan lyckats fixa mig ett nytt litet kneg, att det inte fanns några andra kandidater, att det var jag som fick jobbet, för det är ändå ett treveckorsjobb och det är i alla fall halvtid och egentligen är det inte så tokigt...

alldeles bakom, strax intill

Det är senapsgul, trångt och alldeles bullrigt, nakna akvarellrumpor tittar ner på mig från väggen mittemot. Vi småskriker till varandra för att överrösta amerikaner och holländare omkring oss där vi sitter vid bordet längst in på Chokladkoppen, Annelie och jag. Det är strax efter jobbet för Annelie, för mig är det… efter… ingenting, men det känns ändå helt ok, det känns bra, känns som att någonting mest troligt är på väg, mest troligt, fast tillfälligt… Vi pratar om livet, allt och ingenting. Lite senare är vi ute i januaridugget igen, blåsvart afton, om en stund ska vi på spansk filmvisning. Stortorget ligger tomt och alldeles fuktblankt och plötsligt känner jag en doft av sommaren
som
var.
Precis här satt vi, på trappan och åt glass ur nybakade strutar, tittade på turister och den vibrerande värmen. Vi bodde bakom Gyllene Freden och lämnade knappt Gamla Stan och ingen visste att vi var där, i Stockholm, vår alldeles egna hemliga semester. Stockholm var inte min stad då, Stockholm var en turiststad, en yt-stad, en Gamla Stan-stad, en besöksstad då.

Då.
Så nära det var då. Så lite jag visste, så lite jag anade, förstod.
Då, jag var ljusår yngre, då.

Nu
är
tillbaka.
Jag drar upp kragen, det är kallt.

Vi sneddar ned mellan husen, dit solen aldrig når, med sikte mot city. Annelie pekar på en dörr och säger det där mycket väl kunde ha varit hennes hemdörr i Mexiko, så där såg dörrarna ut i Guanajuato, att Gamla Stan kan vara en tillflyktsficka dit man kan gömma sig undan ibland och drömma sig tillbaka och det är då, där jag plötsligt känner den, en fuktsval andedräkt strax intill, alldeles bakom, tätt tätt, nära nära, mina nackhår reser sig och jag vänder mig om och ser hur Stockholm ler mot mig, hur hon lägger sig ned och blottar sin hals och och med grumlade ögon viskar hon: jag finns här strax intill, tätt tätt, nära nära, om du bara visste Mon Amour, du är så mycket mera hemma än du tror…

Grattis Internet, nu är jag här!

Nä, jag trodde väl aldrig att jag skulle bli en sån där bloggare, det var helt enkelt inget jag hade tänkt mig, det har alltid känts alltför exhibitionistiskt på något vis. Nu råkar jag ju tillhöra en av dem som hade en massa kompisar som startade bloggar redan under förra hypen, sisådär 1997, fast då kallades det inte blogg, jag tror vi sa internetdagbok eller nåt sånt och trots att de var jätteHTMLfulgulliga på 90-talet så hade jag näsan i vädret, fast tyckte egentligen att det var nåt läskigt med hela konceptet. Men nu har jag nog kapitulerat, eller ja, jo, jag har kapitulerat, vit flagg! Nu är jag här! Och på nåt vis var det inte alla förfrågningar från mina vänner som fick mig att ändra mig utan mer nånting från långt inuti, nära kärnan, nånting från långt innan, för innan 1997 innan ordet innan allt så fanns den ändå där, glöden, klådan under fingertopparna, tankar under huden, oformulerade, skrivarglöden, glöden som till slut har fått mig att inse att jag inte har något val, jag måste starta en blogg, det bara är så… så du gamla, sketna, unga, sköna Internet, grattis, nu är jag här! Reporting live from Tallkrogen söder om Stockholm. Here we go. This is my blog.

…men förvänta er inte att det ska stå nåt intressant här, läs den inte….